Predikan 4 söndagen i advent 2024
Vad är värt att skynda sig för?
Mika 5: 1-4; Ps 80; Heb 10: 5-10; Luk 1: 39-45
Kära systrar och bröder i Kristus,
Tron på Gud som har blivit människa och uppenbarat sig i Jesus Kristus skiljer sig från alla andra gudsuppfattningar eftersom den bekänner en Gud som ger av sig själv. Där alla andra religioner är s k naturliga religioner, dvs tankesystem som förklarar mål och medel, vad som är gott och inte, vilket också kristendomen förstås gör, så erbjuder kristen tro något mycket mer och mer grundläggande: Nåd, dvs att Gud uppenbarar sig genom att dela med sig, inte bara av andliga budskap med ord och bud, utan av sitt eget liv till oss, i vår materia, där vi är. Och allt för att vi ska kunna omvandlas, från det vi själva genom synden har konstruerat – när vi gör oss till gudar, i smått och stort, i och för våra egna liv – till det Gud velat med att skapa oss, älska oss till existens; till det Gud är av sin natur: sann, kärleksfullt självutgivande, evig.
Gud blir människa för att i världen föra in denna nåd som, med början här och med fullbordan bortom detta en dag, vill förvandla oss till kropp och själ, alltså mer än bara till våra ”inre liv”. Nåden finns inte automatiskt inom oss, den finns inte i naturen, i det vi upplever som kärlek eller ens i naturlig godhet. Nåden är övernaturligt, dvs bortom det vi själva kan se och bemästra, och behöver tillföras världen för att bli tillgänglig för oss genom en övernaturlig händelse, den vi firar om bara några dagar och som kristendomen är ensam bland alla religioner om att hålla för sann.
I vad vi kan kalla ouvertyren till detta häpnadsväckande äventyr, Guds förbund med Israels folk, Gamla Testamentet, ger Gud ett tydligt löfte om att detta förbund med ett litet och i jämförelse med den tidens stormakter, ganska oansenligt folk, ska vara sättet på vilket hela världen ska erbjudas frälsning, räddning till det eviga livet. Hos Israels profeter finns sedan en gemensam, men inte fullt förklarad, vision med två beståndsdelar: Den första, att det vid en bestämd historisk tidpunkt ska träda fram en utvald räddare av och i det judiska folket, och att han från människans sida ska ställa allt till rätta i förbundet, så att det kan uppfylla sitt verkliga syfte: att samla alla folk och nationer. Den andra beståndsdelen av den profetiska visionen är att detta också ska innefatta ett direkt, mirakulöst ingripande av Gud själv.
Profeten Mika i vår första läsning idag talade om en ”herde med Herrens kraft, i Herrens … namn” som ska inta kung Davids gamla och sedan länge tomma tron. Därför har vi referenserna till Betlehem, Davids stad. Vi hörde vidare om hur folket ”skall vara utlämnat till dess hon som skall föda har fött”, dvs befriaren, räddaren.
Relationen mellan Guds utvalde och Guds eget ingripande, liksom vilken befrielse det handlar om och metoden för den, förblir ouppklarad och dold i den judiska, profetiska traditionen genom århundradena. Den uppenbaras först med Jesus Kristus. Nya Testamentet som hela tiden har legat fördolt i det Gamla förklarar nu det Gamla fullt ut.
I evangeliet hörde vi Elisabet, Jungfru Marias äldre släkting, förmedla insikten om att hennes ”Herres mor”, alltså Gudsmor, nu hade kommit på besök. Den Helige påven Leo den Store har senare sammanfattat denna förening mellan Gud och Guds utvalde, med följande betraktelse: ”Gudsgestalten och tjänargestalten sammanföll i en enda person, och tidens Skapare föddes i tiden. Den genom vilken alltet blivit till föddes i alltets mitt.”
I andra läsningen ur Hebréerbrevet påmindes vi om att denne person – på en och samma gång Skaparen och Tjänaren, Guds utvalde räddare och Guds eget ingripande – skulle komma att dela vår yttersta förnedring genom att offra sitt liv, för att utplåna dödens makt en gång för alla, för den som vill tro. Det helt unika i vad den kristna tron säger om Gud gör sig påmint i varje sekund av Jesus liv.
Det är för att fira hans födelse in i tiden, och därmed den gudomliga nådens och den nya ordningens synliga inträde genom en person i världen, som vi förbereder oss i Advent, med förebild av Jungfru Maria, Johannes Döparen och alla andra som i övergången mellan det Gamla och Nya Testamentet väntade i Gudstillit och därför vakade, aktivt bedömde tecknen som pekade mot uppfyllandet av Guds löfte.
Den tid i vilken de gjorde det var precis som vår fylld av våld, krig och oro. Förstås var inte de heller opåverkade av det. Men de hade förankrat sitt hopp bortom världen av mänskliga bristfälligheter, dvs bortom det i denna mening naturliga. Och de ville göra sitt, om än så lite, för att bana vägen för, föda fram, det här i världen: en ny ordning som bryter in i den gamla, ofta en flämtande låga, ofta obemärkt. Men där Gud räddar, befriar, från mörkret. Inte så att det omedelbart försvinner. Men så att det aldrig får sista ordet.
Vi hörde i evangeliet att Jungfru Maria ”skyndade” sig till Elisabet. Kanske ska vi fråga oss så här de sista dagarna i Advent, vad vi är beredda att skynda oss för och inte, och där så behövs be om kraften att ta en ny, en bättre, riktning.
Jesus kommer till oss som ett litet barn som gör sig beroende av människan, precis som Guds vilja är beroende av vårt samarbete för att kunna verka i våra liv och relationer. Så kommer han med den sanna friheten. Den som inga ”gudsbilder” kan ge. Den som inte består av möjligheten att välja mellan två till synes likvärdiga alternativ. Utan som är möjligheten att kunna välja honom, nåden och sanningen, och med hans hjälp försöka inrätta alltmer i det egna livet efter det. Precis så som Gud vill att vi, som vår responsoriepsalm idag uttryckte det, ”skall … åkalla” hans namn. Inte för att Gud behöver det. Men för att vi behöver det. Då som nu. Amen.
pater Thomas Idergard
