Predikan. 29 söndagen under året 2020

Jes 45:1, 4-6; Ps 96; 1 Thess 1:1-5; Matt 22:15-21

Ditt liv är inget du ska uppfinna, utan upptäcka med Jesus som Salige Carlo Acutis

Kära systrar och bröder i Kristus,

I evangeliet hörde vi hur Jesus meningsmotståndare gillrar en fälla för honom: Om han säger att det är fel att betala skatt till kejsaren i Rom, får han problem med den romerska ockupationsmakten. Om han säger att det är rätt, får han problem med sina judiska landsmän. En vanlig människa skulle ha blivit svårt ställd. Men Jesus, människan i vilken Gud är helt och fullt närvarande, tar nu tillfället att förklara hela poängen med sitt liv, genom en av hans mest berömda oneliners: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”

Det Jesus säger brukar framhållas som en orsak till varför den sekulära staten – där biskopar, präster och nunnor inte stiftar lagar eller styr rättsskipningen – uppstår i den del av världen som präglas av kristen tro, den som inteser som sin uppgift att grunda en politisk ordning. Men det handlar inte om en total skiljelinje där det politiska styrs som om Gud inte fanns eller bara vore av intresse på ett odefinierat, andligt plan. Inte heller om att den kristna tron bara är en privatsak.

För Gud är Gud. Inte en varelse i, eller lite ovanför, världen. Inte en verklighet parallell med alla andra. Gud är Varat självt; den som existerar med nödvändighet, som är bortom allt som kan undersökas vetenskapligt, och som därför inte själv kan undersökas; den som gör det möjligt för allt annat att existera – och bli undersökt. Gud genomsyrar och påverkar allt, även om Gud är helt annorlunda än världen och universum. Därför är Gud den djupaste källan till inspiration för allt. Allt som är skapat är begränsat och kommer en dag att lämna tid och rum. Också vi. Men vi människor är, till skillnad från allt annat, skapade till Guds avbild, dvs med ett förnuft, ett fritt val och förmågan att älska, för ett evigt liv. Därmed är vi kallade att bli lika Gud i meningen oberoende av allt det som är begränsat.

Jesus antyder detta när han ber om ett mynt och frågar vems bild som finns på det. Vi kan i vår mänskliga maktutövning över det synliga, det begränsade, sätta våra egna bilder på ting. Dvs utforma och påverka dem, säga att det och det tillhör oss. Det gör dock inte att något består för alltid. Den enda bild som kan bestå när allt annat försvunnit är Guds. Och eftersom bilden tillhör den som har satt dit den, tillhör vi, när vi nu är skapade till Guds avbild, Gud och är kallade att ge oss själva till honom: leva i, av och för denna tillhörighet.

Det betyder att jag är kallad att inse att jag inte lever för mig själv, ensam och utlämnad åt en slumpmässig existens som inte har några andra egenskaper eller någon annan mening än den som jag råkar uppfinna. Mitt liv handlar alltså inte om mig. Utan om vem jag kan bli om jag säger ja till att leva i gemenskap med den som har älskat mig så mycket att jag börjat existera. Den som vet vad som gör mig verkligt lycklig. Inte i form av känslorus som försvinner lika fort som de kommer, utan i form av en inre frid. En vetskap om att det finns någon som bär mig, oberoende av mina egna krafter, så att jag inte behöver falla under mina egna eller andras begränsningar.

Livet är alltså en upptäcktsfärd, inte ett uppfinningsprojekt. Och för det har Gud gett oss en bild av sig själv, genom att bli människa, fysisk och synlig, i Jesus Kristus. Så som Kyrkan, som Kristus själv har grundat för att tala för honom i alla tider, förklarar och visar honom; Han som i vår första läsning ur profeten Jesajas bok säger till världen: ”Jag är Herren, ingen annan finns.”

Till vår hjälp ger Gud Kyrkan särskild kunskap om helgonen, som visar på en mängd olika vägar att följa Jesus till målet. Förra helgen fick Kyrkan ännu ett officiellt helgon genom saligförklaringen av Carlo Acutis. Den Salige Carlo, som var italienare, var bara 15 år när han dog i svår leukemi 2006, och är därför ett skyddshelgon för ungdomar. Hans stora intresse var datorer och programmering. Han skapade webbsidor och redigerade filmer, och förstod de digitala mediernas möjligheter för att nå andra med evangeliet. Hans stora projekt var en webbplats med mirakel kopplade till Eukaristins sakrament från hela världen. Den Salige Carlo ägnade också en del av sin fritid åt frivilligarbete på ett barnhem och med äldre.

Från sitt mottagande av den Första heliga kommunionen som sjuåring kom Carlo att älska Eukaristins sakrament som det som ger oss Jesus verkliga närvaro. Han ville gå i Mässan varje dag, och hans föräldrar som först var lite förvånade började följa med honom. Han kallade Eukaristin för ”min motorväg till himlen”. Sin sjukdomsdiagnos tog han emot med lugn, i tro. I sin bön offrade han sin sjukdoms smärta och lidande till Gud för påven och Kyrkan. Han förklarade att allt låg i Guds händer och att det finns de som lider mycket mer än han. Dvs gjorde det Aposteln Paulus i vår andra läsning ur Första Thessalonikerbrevet kallade för att ”håll[a] ut i hoppet”.

Den Salige Carlo hade helt förstått verkan av Eukaristins sakrament: ”Ju mer Eukaristi vi får, desto mer blir vi som Jesus”. Och det viktigaste för honom var, som han själv sade, att ”alltid vara nära Jesus, det är min livsplan”.  Ja, den planen är nu förverkligad när han alltid får vara nära Jesus, i himlens obeskrivliga glädje, där han ber för er. Och hans förböner har redan uträttat mirakel.

Carlo Acutis visar med sitt korta liv och föredöme vad det betyder att”[g]e Gud det som tillhör Gud”. Det handlar om att leva i världen, precis som alla andra, men medveten om att vi är skapade också för en annan, en evig värld, och att vårt liv här därför måste hänga ihop med, ja både peka på, och hämta näring i förtid från, vårt eviga liv med Gud.

Att ”till Herren” frambära ”lov och ära” som vi sjöng i vår responsoriepsalm, är att precis som den Salige Carlo Acutis sträva efter att vara med Jesus, göra hans vilja och förmedla hans kärlek, hans löfte om evigt liv för den som tror på honom, till världen. Med allt det som var och en har fått för det. Då ger vi Gud det Gud vill ha – oss själva: först här, och sedan en dag hos Honom. Då svarar vi på att Han först ger sig till oss genom Kristus offer på korset som blir närvarande i den Heliga Eukaristin, som nu strax. Och då, om vi samarbetar med det han ger av sig själv, har vi också vår ”motorväg till himlen”. Amen.

                                                                                                      pater Thomas Idergard