Predikan 29 juni 2023, Petrus och Paulus, apostlar

Mission och tjänst för kristen enhet

Apg 12: 1-11; Ps 34; 2 Tim 4: 6-8, 17-18; Matt 16: 13-19

Kära systrar och bröder i Kristus,

Med dagens högtid påminner Kyrkan sig om att hon är byggd på apostlarnas grund, och primärt då Petrus bekännelse och Paulus mission. De båda apostlafurstarna led martyrdöden i Rom under Neros förföljelse på 60-talet. Det förklarar den romerska kyrkans överhöghet över alla andra kyrkor. En överhöghet som, tvärtemot vad som brukar påstås i antikatolska framställningar, den historiska forskningen visar var etablerad mycket tidigt.

Att Kyrkan är byggd på Petrus och Paulus betyder att hon inte är byggd på den allmänna opinionen eller samhällets trender; inte heller faktiskt på vad en majoritet av de troende i varje givet läge tycker, och inte på åsikterna hos enskilda präster, biskopar eller ens påvar. Vi är alla satta för att förvalta, förkunna och försvara det som är evigt sant, som vi inte kommer på själva utan som Gud slutligt och fullständigt har uppenbarat i Jesus Kristus.

Kyrkan bygger heller inte på någon människas personliga förträfflighet, och finns inte för att behålla tron för sig själv i rädsla för att ”pracka på andra” sina värderingar, som det brukar heta från den som tror att religionsfrihet betyder en rätt att inte ens riskera mötas av budskap som är religiöst präglade eller har religiösa drivkrafter. Istället påminner oss ständigt de Heliga Petrus och Paulus om detta: vår tros förankring i en sanning som inte har hittats på, och då heller inte kan ändras, av oss; och vår kallelse att dela den med så många andra vi kan.

Av dagens evangelium förstår vi att Jesus instiftar ett ämbete, som vi idag känner som påvens, och inte bara ger ett uppdrag till personen Petrus under några år. Detta genom att, som vi hörde, vigningen av Petrus kopplas både till nycklar, som i Antiken symboliserade ämbetet som statsminister, och till en tidlös förutsägelse om Kyrkan. Allt utifrån Petrus bekännelse om vem Jesus är.

Petrus som bekänner är alltså klippan där Kyrkan byggs. Vi tror inte för ett ögonblick att allt som Petrus, eller hans efterträdare, säger och gör alltid är rätt. Men Petrus, och ämbetet som utgår från honom, har rätt i vem Jesus är: ”den levande Gudens son”. Denna bekännelse är källa och grund för resten. Petrusämbetets hela existensberättigande ligger i att i alla tider peka på och upplysa om Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, utifrån trons båda, och ömsesidigt beroende och berikande, källor: Bibeln och den kyrkliga traditionen.

Ingen som bekänner kristen tro har den för sin egen skull. Den som har mottagit den har också uppgiften att, i ord och handling, dela den med andra eftersom Kristus erbjudande om frälsning gäller alla, och eftersom kärleken, viljan av den andras bästa, förpliktar oss att bära vår tro till världen, med start i våra närmaste relationer. För vad kan vara bättre för någon annan, än hans eller hennes eviga frälsning? Att söka de mest passande metoderna för just mig i just den och den situationen, är helt naturligt och bra. Men om jag tvekar om själva uppgiften bör jag faktiskt be om mer kärlek till min nästa.

Aposteln Paulus liv och exempel visar att Gud ger var och en den kraft han eller hon behöver för att vara missionär i sitt liv, på det bästa sättet för just det som krävs och för just det var och en kan bidra med. Idag är en passande dag att be Gud att visa mig just min enskilda missionariska uppgift och ge mig tilliten att han sörjer för mina krafter och förmågor i det.

Bara med friheten som ges av den bevarade apostoliska tron och det bevarade apostoliska ämbetet i denna tro, kan Kyrkan, trogen sin Herre, Kristus, om än utsatt för olika slags prövningar och utmaningar både utifrån och inifrån, förbli oberoende av allt och alla som försöker påverka och använda henne för andra syften än evangeliets; t ex för att främja bestämda nationella, ekonomiska, ideologiska eller opinionsmässiga intressen.

Bara fri från sådant kan Kyrkan föra Jesus Kristus, den som hon genom Petrus och hans efterträdare bekänner, och inte den som olika intressen skulle vilja uppfinna, till världen i alla tider. Bara så kan människor få lära känna, älska och följa den sanne Jesus Kristus; honom som Petrus och apostlarna mötte uppstånden och som är Guds sanning, kärlek och barmhärtighet – och därigenom vinna frälsning.

Andra Vatikankonciliet lär att Kristus kyrka, den han ville och grundade, är förverkligad fullt ut i den Katolska kyrkan, trots att det förstås finns många element av helgelse i andra kristna gemenskaper. Element som ytterst kommer ur, men nu tyvärr är skilda från, Kyrkan.

Denna katolska trossats och vår medvetenhet om den utgör verkligen ingen grund för högmod, utan precis det motsatta. Den måste bli till en tjänst. Framförallt en tjänst som ankarfäste för alla de kristna, spridda i olika kyrkliga gemenskaper och samfund som av historiska skäl är skilda från den fulla gemenskapen med Kyrkan, och har en traditionell och bibliskt grundad tro som riskerar utarmas av ständiga revisioner och omtolkningar. Ett ankarfäste för den klassiska, kristna tro som, oberoende av samfund, inte av osäkerhet, oro och ängslan frågar världen vad den vill ha, utan som av kärlek erbjuder världen vad den behöver. Precis som en gång de Heliga apostlarna Petrus och Paulus.

Låt oss därför göra denna dag till en böndag för att den katolska trosskatten genom oss som katoliker ska kunna ge näring, inspiration och hopp också till våra kristna systrar och bröder som ännu är utan full gemenskap med den Katolska kyrkan, och för en full gemenskap en dag, allt efter Guds vilja och plan om vi bara gör oss tillgängliga för den. Och låt dagen bli en böndag för det som enligt katolsk tro är slutmålet för våra kristna enhetssträvanden: en synlig enhet och gemenskap under Petrus, dvs under hans entydiga bekännelse, och på apostlarnas grund. I den gemenskap av tro och sakrament som de tog emot av Herren själv och förde vidare. Amen.

pater Thomas Idergard