Predikan 14 söndagen under året 2024

”Var annorlunda än andra och lämna bekvämlighetszonen!”

Hes 2: 2-5; Ps 123; 2 Kor 12: 7-10; Mark 6: 1-6

Kära systrar och bröder i Kristus,

Andra Vatikankonciliet beskriver kallelsen till Kristus efterföljd som en profetisk uppgift[1] som förutsätter det Jesus i Matteusevangeliet kallar för att tyda ”tidens tecken”[2]. Det är inte detsamma som att leta efter spektakulära händelser utan handlar om att förstå hur det som händer, både det som är vanligt och ovanligt, pekar på vad som uppfyller Guds löften om frälsning i Jesus Kristus, och bekräftar den eviga sanningen om Gud, och därmed om människan, uppenbarad i Jesus liv, död och uppståndelse. Liksom om att förstå vad som är motsatsen.

”Tidens tecken” innebär inte att Jesus automatiskt uppenbaras av allt som händer, av allt vi uppfattar som ”framsteg”, eller att det som plötsligt blir på modet och något många, eller många inflytelserika vill och gör, skulle vara Guds vilja. Det kan lika gärna vara, och är ofta, precis tvärtom.

Också devisen hos Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola, om att ”söka och finna Gud i allt”, misstolkas ofta idag som att Gud aktivt skulle sympatisera med allt vi gör, så länge vi finner för oss goda skäl, kanske t o m stött på ett Bibelcitat.

Men det är en viktig skillnad mellan Guds aktiva och Guds passiva, tolererande, vilja, den som kommer av att Gud etablerat skapelsen med en viss autonomi. Denna tolererande vilja beskrev Aposteln Paulus i dagens andra läsning ur Andra Korinthierbrevet med att Gud tillåter något ont, i Paulus fall en form av plåga, som när det nu är där p g a olika inomvärldsliga omständigheter och aldrig av Guds aktiva val, ändå kan tjäna ett syfte i Guds plan. I Paulus fall då insikten om hur Gud hjälper honom att uthärda, vilket stärker tilliten till, tron på, Gud, så att arbetet för Guds rike kan fortsätta med Guds kraft. Notera att det inte rör sig om handlingar från Aposteln själv som skulle gå emot kristna dygder och som han i efterhand skulle motivera med goda intentioner.

För djävulen är inte god då hans vilja, efter hans eget val, är helt inriktad på ett totalt nej till Gud och Guds plan i alla avseenden. När vi, inspirerade av detta stora nej, säger våra små nej, dvs syndar, vill vi gärna se förmildrande omständigheter i egna goda intentioner. Men de gör aldrig syndiga handlingar mindre syndiga. En god avsikt är förstås bra, men räcker inte för att göra en handling god.

Gud som är god, dvs vill vårt eviga väl, vår frälsning, och är allsmäktig, vill och kan vända ont, som händer oss och som vi själva orsakar, till något gott, sett i evighetens ljus. Men det betyder inte att Gud aktivt vill det onda eller syndiga. När vi söker Gud i allt betyder det bl a att vi söker förstå hur vi ska förhålla oss till det vi möter eller det vi själva gör som är felaktigt och syndigt, för att se hur Gud vill hjälpa oss att bära det eller förändra, finna vägar ut ur, det.

Den Helige Ignatius av Loyola talar också om att ”urskilja andarna”, dvs att förstå var Guds aktiva vilja finns och var den inte finns. Var kärleken och sanningen möter oss och kallar till efterföljelse, och inte möter oss; dvs vad som inspirerats av den onde anden, och kallar oss till avvisande eller motstånd. En sådan urskiljning är att rätt tolka ”tidens tecken”.

Den kristna profetrollen är helt inriktad på Jesus Kristus, Guds slutliga och fullständiga uppenbarelse som alla det gamla Israels profeter pekade fram emot. Vår profetiska uppgift förmedlar därför ingen ny kunskap om Guds verkan i historien, utan påminner om hur Guds definitiva ingripande i Kristus genom Kyrkan och tron ständigt finns hos, och talar till, oss, liksom påminner om var det saknas men behöver bli närvarande.

Vår första läsning ur Hesekiels bok beskrev ett uppdrag om en profetisk förkunnelse, riktad till Hesekiels samtid, 600-talet f Kr, på basis av vad Gud hade uppenbarat genom Lagen till Israel, och en tydning av tidens tecken, vad som de facto skedde. Människorna behövde varnas för att deras bortvändhet från Lagen skulle försvaga Israel, andligt och i nästa steg därför också politiskt, och göra Israel till ett byte för omgivande stormakter. Vilket som vi vet också skedde, mot Guds aktiva vilja men något som Gud så småningom kunde vända till en väckelse.

Ytterst handlar den profetiska uppgiften, som Andra Vatikankonciliet också preciserar, om att vittna genom tro och kärlekshandlingar, dvs som åstadkommer den andras bästa, oaktat kostnader och vinster. Och genom det som blev Jesus slutliga öde, som dagens evangelium beskriver hans föraning om, vet vi att det allra bästa, ett liv i gemenskap med Gud, alltmer genomsyrat av Guds vilja, med början här i tiden och fullbordan bortom den, inte alltid är vad vi människor vill höra om. I många fall går det bästa tvärtom emot vad tidsandan och modet uppmanar till och får oss att tro att vi vill och borde göra. Det alla behöver höra är att Guds kärlek till oss, trots vår bortvändhet från honom, i Kristus öppnar vägen där lidande och död vänds till evigt liv. Och att vandringen på den förutsätter omvändelse, förändring av vårt sätt att tänka om, och värdera, allt; att vi börjar leva inte bara för utan i det eviga livet redan här och nu.

Detta är evangeliet, budskapet om Kristus seger, som kallar och hjälper oss finna vårt sanna jag, bli den Gud hela tiden vill att vi ska bli. Det är en kallelse ut ur bekvämlighetszonen, som för alla profeter, och att faktiskt bli annorlunda än arbetskamrater, klasskompisar, grannar, vänner och kanske t o m familj; annorlunda än allt som är vår ”hemstad”. För vårt sätt att svara på livets utmaningar ska vara annorlunda än vad kulturen runt omkring oss uppmuntrar till överallt där den inte återspeglar Kristus bud; det eviga livets värdeskala.

Vi hörde Aposteln Paulus framhålla att det bara är med Guds nåd som våra bristfälligheter kan övervinnas; Guds frivilliga gåva av delaktighet i sitt liv, ytterst förmedlad i materia in i vår materia genom Kyrkans sju sakrament. Vårt bidrag är vår samverkan med, vårt svar på, den gåvan genom tro: en hållning av tillit inför Guds närvaro, och för det Gud vill uppenbara.

Jesus kunde, som evangeliet berättade, inte utföra några mirakel när människor ”inte ville tro”. Den som vill frigöra Guds övernaturliga kraft i sitt liv måste löpa trons bana fullt ut; både höra och göra Guds ord. Bara så blir var och en av oss, utifrån vars och ens förutsättningar och livssituation, den vardagsprofet som sår Guds rikes frö. Den vardagsprofet som ofta inte ser hur fröna växer men i tillit överlåter det till Skördens Herre. Den vardagsprofet vars sätt att hämta riktning och kraft sammanfattades av dagens responsoriepsalm: ”Jag lyfter blicken … mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd”. Amen.

pater Thomas Idergard

[1] Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, ”Lumen gentium”, 12

[2] Andra Vatikankonciliets pastorala konstitution om Kyrkan i den moderna världen, ”Gaudium et spes”, 4; jfr Matt 16:3