Predikan 12 söndagen under året 2024
Den enda reform Kyrkan behöver
Job 38: 1, 8-11; Ps 107; 2 Kor 5: 14-17; Mark 4: 35-41
Kära systrar och bröder i Kristus,
Att tro har två komponenter. Den första är tillit, att tro, i meningen lita, på någon. Den andra är det man tror på, dvs vad man håller för sant. I kristendomen är dessa helt sammanflätade: Vi litar på att Jesus Kristus kan föra oss till evig gemenskap med Gud, bortom synd och död, eftersom vi håller det för sant, vad de första ögonvittnena och Kyrkan påstått från första början, nämligen att Jesus inte är en vanlig människa utan Guds son, Gud själv inkarnerad, sann Gud och sann människa. Som har uppstått från döden. Som förblir närvarande i världen genom sin Kyrka som han själv har grundat för att människor alltid ska få möta samme uppståndne Herre, Jesus Kristus, den enda sanne Herren.
Det går inte att lita på Jesus om man inte också tror på hans gudomliga natur, eftersom han då skulle ljuga om sig själv. Att avvisa Jesus Kristus som den han själv säger sig vara och den som ögonvittnena till hans uppståndelse berättar om, är att bedöma Kristus ”på människors vis” som Aposteln Paulus säger i andra läsningen idag ur Andra Korinthierbrevet. Så som just Paulus, eller Saul som han då hette, själv först gjorde. Det går heller förstås inte att hålla Kyrkans doktrin om Jesus Kristus, och allt som följer ur den, för sann, utan att lita på att han vill föra oss, ja också mig, till Fadern. Att vara kristen är alltså att tro ”på” och ”att”, på en och samma gång.
I ”tro att” ingår tron på Jesus mirakel som verkliga, historiska händelser som bekräftar både att han kommer med befrielsen som Messias, Guds smorde, som de gamla profetiorna hade förutsagt, och hans gudomlighet. Gud som är upphov till materian och naturlagarna vet förstås precis hur de kan användas och överskridas, om han vill det för att säga oss något om sig själv. I Gamla Testamentet betonas Guds allmakt i synnerhet genom hans makt över stormigt vatten, som i en ökenkultur uppfattades som mycket skrämmande. Vi hörde det uttryckas i första läsningen ur Jobs bok. Genom att konkret utöva den makten i dagens evangelieberättelse, bekräftar Jesus alltså att han är Gud.
Som Guds människoblivna Ord, talar allt Jesus gjorde här i världen, dvs också de historiska, reella miraklen, till alla tider, intill tidens slut – och alltså också till oss, i vår tid. De talar om vem Jesus är. De hjälper oss förstå kopplingen till, och hur Jesus fullkomnar, Guds löften i den judiska tron. Utan den förståelsen blir det mesta av det Jesus säger och gör faktiskt helt obegripligt. Men de historiskt reella miraklen talar också till oss genom att vi i dem kan se en beskrivning av viktiga aspekter av vårt kristna liv, här och nu.
Alla vi kristna befinner oss på en resa genom tiden, full av farliga stormar, attacker och frestelser som vill få oss ur kurs och hindra oss nå vårt mål. Det gäller oss personligt och det gäller hela Kyrkan. Kyrkofäderna såg i berättelsen om hur Jesus stillar stormen, en bild av hur ett liv i de kristna dygderna – dvs i enlighet med Guds bud så som de på Kristus uppdrag förkunnas och förklaras av Katolska kyrkan – förutsätter att vi dagligen övar oss i överlåtelsen till Kristus där en viktig ingrediens är överlåtelsen till Kyrkan som är helig och evighetens inbrott i tiden. Inte för förträffligheten hos oss som finns i henne, tyvärr är det alltför många gånger tvärtom så, som vi så smärtsamt blivit medvetna om, att de värsta synderna också finns i Kyrkan. Kyrkan är helig för att Guds Helige Ande alltid på ett särskilt sätt finns närvarande i de synliga tecken som Kristus själv har gett sin Kyrka: de sju sakramenten och Läroämbetets, dvs påvens och biskoparnas, uppdrag att förvalta, förstärka och föra vidare – aldrig ändra – apostlarnas tro.
Att överlåta sig till Kristus är t ex att dagligen, gärna i form av en kort bön varje morgon, uttrycka sin avsikt och be om kraft och förmåga från Gud att söka, förstå och utföra Guds vilja i stort och smått. Och att överlåta sig till Kyrkan, Kristus mystiska kropp där vi är lemmar som behöver vara förbundna med huvudet, är att ta Kyrkans undervisning till hjälp för att rikta in sökandet av Guds vilja, framförallt att utesluta var den inte finns, att söka de goda skälen när Kyrkans hållning kan vara svår att förstå eller att omfamna, och att be om förmåga att ta till sig den, inte att offentligt kritisera eller ta avstånd från den. Den Helige Ignatius av Loyola kallar det för att ”tänka med Kyrkan”.
Och då är vi inne på en annan typ av storm som ruckar båten: ideologiskt färgade krav på ”reformer” av den Katolska kyrkan, vilka tyvärr inte handlar om att Kyrkan allt djupare ska förstå sin tro och bli bättre på att förkunna den, utan bara om att göra Kyrkan till ännu en i raden av spegelbilder av världen – med alla dess skiftande åsikter, opinioner, livsstilar och identiteter, slutligen inspirerade av allt annat än den Helige Ande – sådant man ju kan få överallt; och därmed till mindre av en förmedlare av Guds eviga vilja och ordningar. För Guds vilja och ordningar ändrar sig förstås inte bara för att vi och tiderna gör det. Krav på att Kyrkan ska anamma det världen och kulturen hyllar i varje läge leder bara till att den stormiga sjön släpps in i själva båten.
Resultatet av en sådan ”reformering” kan faktiskt förutsägas. Det finns redan empirisk forskning, både på förhållanden i Sverige och utomlands, som visar vad som händer i samfund som anpassar sig till tids-anden istället för att följa den Helige Ande: färre deltagare i gudstjänsterna och svårigheter att rekrytera nya präster och pastorer. Och det är egentligen självklart: de, vars röster för världens värderingar vill slippa motsägas av Guds bud, blir glada av att kallelsen till omvändelse tystnar. Men förstås vill och behöver de inte besöka en gudstjänst för att få höra det som de ändå hör i sina egna tankar, i politiken och i media varje dag.
Vad vi behöver göra, enskilt och gemensamt som Kyrka, är att dagligen på nytt lära oss, och på nytt bekräfta, tilliten till Jesus Kristus, som han är, och inte som vi konstruerar honom, som våra svagheter och synder skulle vilja ha honom. Tilliten till att det bara är Jesus Kristus, aldrig vi själva; bara den övernaturliga nåden och inget som finns av sig självt i oss eller naturen, som kan föra oss till ”hamnen” vi vill till, för att tala med dagens responsoriepsalm. Dvs till det eviga livet med Gud.
När Kristus nu kommer till oss, verkligt närvarande, lika verkligt som hans mirakel, och alltså inte symboliskt, i den Heliga Eukaristin, låt oss då be att våra enskilda och hela Kyrkans liv, på Jungfru Marias förebild, ska genomsyras av den enda reform som vi och hela Kyrkan alltid behöver, i varje tid, också i vår: en starkare tro och en förmåga att leva och så förkunna den. Amen.
pater Thomas Idergard
