Predikan Påskvakan 2025
Exsultet – påskljusets budskap
Påskens hisnande budskap hörde vi vid påskljuset i det så kallade Exsultet, en av Kyrkans mest innehållsrika och förtätade liturgiska texter. (Se Cecilia s. 1181)
Lovsången började med en uppmaning till jubel, inte bara till Kyrkan, utan till hela jorden, och dessutom till änglarna. Försångaren uppmanas att basunera ut den höge Konungens seger. För att kunna göra det ber han först om de troendes hjälp. Vi påminns om hur prästen i varje mässa ber om hjälp att rätt frambära det eukaristiska offret, ”bed att mitt och ert offer blir välbehagligt inför Gud”. Exsultet skall visa sig ha flera likheter med den eukaristiska bönen.
Därför fortsätter det, precis som i mässan, med en prefation. I bild efter bild besjungs påskens innebörd. Adams skuld är betald av den nye Adam, Kristus. Det sanna Lammet är slaktat, och de som varit slavar under främmande makter förs ut ur fångenskapen. Förebilderna i det första förbundet förverkligas. Så kommer höjdpunkten: ”Detta är natten då Kristus sliter sönder dödens bojor och stiger upp ur dödsriket som segrare”. Det motsvarar eukaristins höjdpunkt, konsekrationen på altaret. Men precis som den eukaristiska bönen fortsätter att meditera över Kristi död och uppståndelse, så fortsätter Exsultet att meditera och jubla över det som har hänt på korset och i graven. ”Outsäglig är din ömsinta omsorg om oss, bottenlöst är måttet på din kärlek: för att friköpa slaven utlämnade du Sonen!”
Allt ingår i den gudomliga barmhärtighetens plan. Adams skuld kallas lycksalig, ty den ”drog till sig” en ännu större Återlösare. ”Lycksalig är i sanning den skuld som blev inlöst av en sådan Återlösare!” I Kristi påsk är allt försonat och nyskapat.
I ljuset av Kristi uppståndelse läser kyrkan Skrifterna med nya ögon. Hon förstår vad som hela tiden funnits där, men vars djupare innebörd nu blir uppenbar. Till exempel när psalm 139 besjunger och samtidigt föregriper vad som hände den heliga natten: ”Detta är natten om vilken det står skrivet: ’Natten skall bli lysande som dagen, natten är mitt ljus och min ljuvlighet’”. (Psalt 139:12) Så räknas följderna av Kristi uppståndelse upp, också följder som ännu inte är infriade, men som ändå finns i påskens kraft: ”natten förjagar brottet, utplånar skulden, ger oskulden åter till de fallna och glädjen till de bedrövade. Den förintar hatet, försonar de stridande och tvingar (de onda) makterna till lydnad.” Kunde vi läsa his-torien rätt så skulle vi se att när sådant sker, då sker det i kraft av Kristi påsk.
Så frambärs påskljuset som ett offer. ”Mottag därför, helige Fader, detta lovprisningens aftonoffer som vi frambär under denna nådens natt i vaxljuset som brinner till din ära”. Påskljuset var från början ett vaxljus som ”bina med sin flit har berett”. Samtidigt är det stöpt av människohand. Vi påminns om brödet och vinet i eukaristin, en ”frukt av jorden och av människors arbete”.
Exsultet kulminerar i jubel över hur jord och himmel möts i detta ljus. Påskljusen i den tidiga kyrkan kunde vara flera meter höga, och bokstavligen sträcka sig upp mot höjden.
”Låt dess (ljusets) låga förenas med ljusen på himmelens fäste”. Så nämns en stjärna vid namn, ”Morgonstjärnan, som inte vet någon nedgång”, och därför är en bild för Kristus, som denna natt ”har vänt åter från dödsriket och gått upp för människosläktet i oförgänglig härlighet”.
Vi får del av detta ljus, när vi från påskljuset får våra egna ljus tända, en bild för vår kallelse att leva i detta ljus och med våra liv vittna om vår tro. Tron hör och tar emot det budskap som ljuset förkunnar, påskens hisnande gåva, grunden för vår tro och våra liv.
Kristus är uppstånden från de döda! Må hans ljus förjaga allt vårt mörker!
Amen! Halleluja!
pater Ingmar Svanteson
