Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2020

Mal 3:1-4; Ps 24: 7-10; Heb 2: 14-18; Luk 2: 22-40

Evangeliet om hur människan dör i frid

Allt oftare hör vi om en vanvård som drabbar de gamla i vårt samhälle. Hur vi tar hand om vå­ra gamla är ett test på samhällets kvalitet. Låt oss hjälpas åt att höja de­ras anseende och status som vårdar dem! Rappor­ter­na från länder där man legalise­rat eutanasi bor­de väcka alla som inte vill befrämja en ”dödens kultur”. - Men samhäl­le och om­giv­ning avgör inte allt. Människan är inte bara en social varelse. Hon är ock­så en per­son med eget ansvar. I dödens närhet avslöjas män­­niskans egen bered­skap inför döden.

    När Josef och Maria enligt Mose lag tar barnet till Jerusalem för att bära fram det i tem­p­let möter de den gamle Symeon, som tar barnet i sin famn och ber sitt livs afton­bön. Han tackar Gud och kan avsluta sitt liv i frid. Det är inte svårt att för sin inre blick se Symeon med barnet i sin famn. Varje händelse i bibeln är berättad och beskri­ven för vår skull. Inte bara för att vi skall minnas vad som hände då. Bilden blir en ikon när vi dras in i det som berättas och själva blir medagerande och delaktiga. Så blev det när vi i denna mässas inledning gick i pro­ces­sion in i kyrkan med ljus i händer­na, liksom Symeon höll barnet i sina armar. Så sker också vid den heliga kommunio­nen, när vi tar emot Kristus i våra händer och på våra läp­par.

    Det som hände då händer nu. Symeon såg ljuset i det barn han höll i sina armar. Andra runt omkring honom såg inget särskilt i detta barn. Hur ser vi ljuset? Vi vet ka­tekessvaret: genom tron. Men hur får människan denna tro? Hur hade Symeon fått sin tro?

    Lukas berättar om Symeon att han ”väntade på Israels tröst”, han väntade på den utlovade Messias. De flesta i hans tid hade slutat vänta. Hoppet hade slocknat som en flämtande ljuslåga slocknar om den inte sköts om. Sy­meon hade fått löftet att han inte skulle dö innan fått se Herrens Messias. Lukas berättar att han av Anden leddes till templet just denna dag. Symeon hade kunnat stanna hem­ma, men lät sig ledas. Han släckte inte Anden. Hans ögon var vana att vänta. Han var beredd när Josef och Maria bar fram sitt barn. Andra märkte ingen­ting särskilt, men Symeon såg, han såg och trod­de. Anden upp­lyste hans hjärta och han bejakade detta ljus. En inre samver­kan ägde rum mel­lan Symeons förnuft och vilja, och den helige An­de.

    Vi som läser och hör om denna händelse erbjuds att ta det ord vi hör i evangeliet till våra hjärtan och omfamna det i tro. Det som hände en gång upprepas då idag. Det barn Symeon höll i sin famn skulle ju bli ett ljus för oss ’hedningar’ långt senare, för dem som lyssnar till evan­­geliets ord med hjärtats öra. Tron är inte en känsla. Tron är en Andens gåva till den som lyssnar till Guds ord med villigt hjärta.

    Nu står det om Symeon att han var rättfärdig och from. Han var beredd genom ett långt liv i lydnad för Guds bud och troget lyssnande till Skrifterna. Gud kan naturligt­vis öppna ögonen för varje uppriktig sökare, ibland till och med för den ovillige (Pau­lus), men människan kan blockera för tron, både i tanke och genom sitt sätt att leva. Den kristne som lever i trons marginal, som väljer bort mässa och bön, lever farligt. Den som vänjer sig vid synder och inte gör upp med dem som kyrkan anbefaller får sin syn för­dunklad. Sådant bäddar för tvivel och otro. I värsta fall gör det hjärtat hårt och för­stoc­kat. Hur skall det då gå när människan skall mö­ta döden?

    Josef och Maria förundrades över Symeons ord om deras barn. Symeon välsignar dem och talar profetiskt om vad som skall hända. Barnet skall bli ”till fall el­ler upprät­tel­se för många i Israel och till ett tecken som väcker strid”. Han ser ända fram till kor­set. Han säger att det skall gå ett svärd genom Marias själ. Han tycks re­dan se hen­ne vid korset, och när den döde tas ner från korset och vilar i mo­derns famn, som barnet nu vilar i Symeons famn. Det till synes ofattbara är hur detta kunde ske och fort­sätter att ske, tydligast i vår tids martyrer. Ingen skall möta så mycket motstånd som detta barn. To­mas av Aquino säger att sanningen framkallar hat.

    Symeon profeterar också att ”mångas innersta tankar” skall komma i dagen. Det sker hos varje lärjunge som fortsätter att läsa, lyssna och utsätta sig för sanningen. Efter en tid upp­täcker lärjungen, till sin egen förskräckelse, en djupare liggande trög­het att lyssna, en pinsam dragning till förgängliga ting, en ovilja att lyda Guds och kyr­kans bud, självcentrering och högmod. Subtila synder, som hon inte trodde fanns där. Symeon kallar det hjär­tats ”innersta tankar”.

    Det borde inte förvåna oss. Symeon har sagt det och helgonen har erfarit och be­kräftat det. De som fortsätter att lyssna behöver den rening som profeten lik­nade vid en ”guld­smeds eld och valkares såpa”[1]. Ge­nom profeterna skall Guds ord ”re­na Levis söner och luttra dem som guld och silver, och sedan skall de bära fram of­fer­gåvor åt Herren i rättfärdighet”.

    Både Symeon och Hanna måste ha genomgått denna luttring. Om Hanna står det att hon aldrig vek från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Det är med goda skäl som denna dag firas som det gudsvigda livets dag, men orden gäl­ler alla troende. Alla är kallade att växa till och fyllas av styrka och vishet. Alla måste bereda sig för döden och att möta den Helige.  

Kyrkan vet vilken kamp som pågår. Hon följer de sjuka och svagaste med sina bö­ner och sina sakrament. Det är hennes glädje att få smörja sina svagaste lemmar med den heliga oljan, att få styrka de döende för den sista resan med den heliga väg­­kosten. Det är en helig plikt att i tid kalla på en präst vid sjukdom eller när slutet närmar sig för en närstående.

    Det allra märkligaste är ju att Gud inte satte punkt när hatet förde hans Son till kor­set. Det är från detta kors som kraften rinner fram och ljuset lyser. Han uppstod från de döda och utgöt sin helige Ande för att öppna våra sinnen för vidden och bredden, för djupet och höjden av den gudomliga kärleken. Det är i mörkret som det gudomliga ljuset lyser fram. Symeon visar att vi aldrig får sluta att hoppas.

    Må vi göra som Symeon. Det han såg den gången i templet är vad kyrkan låter oss se i var­je mäs­sa. Där lär vi oss att omfamna Guds ord i våra hjärtan och bevara det brinnan­de, så att också vi kan fara hädan i frid. Det löfte Symeon fick, att inte se dö­den innan han fått se Herrens Messias, infrias för de troen­de i varje eukaristi: ”Mi­na ögon har skå­dat frälsning­en som du berett åt alla folk, ett ljus med uppen­barelse åt hedningar­na och härlig­het åt ditt folk Israel”. Där lär vi oss också att be vårt livs afton­bön: ”Her­re, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen”.

    Amen.

                                                                                                            pater Ingmar Svanteson

[1] Bibel 2000: ”smältarens eld och tvättarens lut”.