Predikan, Kristi Kropps och Blods Högtid 2020
5 Mos 8: 2-3, 14b-16a; Ps 147: 12-15, 19-20; 1 Kor 10: 16-17; Joh 6: 51-58
Verklig föda och verklig dryck
Coronaepidemin tvingar oss att tänka efter. Inte bara vilka åtgärder som bör vidtas för att skydda oss och de mest utsatta. Många önskar att det snart kan återgå till det normala igen. Men vad är det normala? Det är ju inte första gången människorna drabbas av epidemier eller liknande farsoter. Och även om dödstalen i vårt land kunde ha varit lägre, och även om vi finner ett effektivt vaccin mot detta virus, så kommer alla ändå att dö av något, förr eller senare. Är det normalt? Varför får människan livet, om det ändå slutar i död?
Enligt kristen tro är döden inte något normalt. I det enskilda fallet kan döden uppfattas som en befrielse, men i grunden är döden en fiende. Den fanns inte från början. Gud skapade inte döden. Döden är en främling som kom in i tillvaron när människan genom synden bröt sig ur relationen med Gud. Sedan dess lever vi en fallen och dödlig värld. Men det är inte normalt. Det är en prövning och en förberedelse.
Gud övergav inte människan. Han sände sin Son “för att världen skall leva”, som vi hörde i evangeliet.
Denna dag firar kyrkan sin förnämsta gåva för att få del av detta liv – Kristi kropps och blods sakrament. Jesus säger: “Den som äter av det brödet skall leva i evighet”. Han kallar detta sakrament “verklig föda och verklig dryck”. Vi vet att han talar om en annan slags mat. Men skulle vi kalla den lilla vita hostian (nattvardsbrödet) verklig föda? Är den verkligare än all annan föda?
Av naturen tänker människan materialistiskt, att materien är det verkliga medan det andliga är mera vagt och osäkert. Världen säger: ‘Vi vet vad vi har, men vi vet inte vad vi får’. Hur många kristna har blivit materialister och räknar med det materiella som verkligare och åtminstone viktigare än det andliga?
Jesus vänder på det hela och säger: Mitt kött är verklig föda. Det materiella har sin tid men förgår och är därför mindre verkligt. Annan mat är en föraning och en skugga i jämförelse med den föda som Jesus utlovar.
Jesus jämför sin gåva med mannat i öknen, den föda som israeliterna fick på väg till det utlovade landet. Vi hörde om det i den första läsningen. Mannat var ett tecken på Guds omsorg om sitt utvalda folk. Judarna är inte bara världens mest förföljda folk, de är också det mest priviligierade av alla folk. Gud har gett detta folk förbundet och lagen, skrifterna och löftena. De kunde säga: “Vilket stort folk har gudar som är dem så nära som Herren vår Gud, är oss nära?” Men – också deras liv slutade i dödsriket. Längre räckte inte den föda som de hade tillgång till. Deras hopp om evigt liv är vagt och oklart. Som jämförelse, ja nästan som en kontrast, säger Jesus: “De dog, men den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv”.
Det är Jesu Kristi Kyrka som ger oss del av verkligheten. Ingenting väger tyngre än den hostia som läggs i våra händer eller på vår tunga. Allt annat är förgängligt, begränsat och dödligt.
När Jesus hade mättat de fem tusen i öknen ville de göra honom till konung. De ville få matfrågan löst. Då säger Jesus: “Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv.”
En gång talar Jesus med en samarisk kvinna vid Sykars brunn. Han ber henne om vatten och hon förundras över att han ber henne. Då säger Jesus: “Om du visste vad Gud har att ge och vem som talar med dig, då skulle du ha bett honom om levande vatten”. “Levande vatten” betyder det verkliga vattnet, det som annat vatten bara ger en föraning om. “Om du visste vad Gud har att ge…”. Senare skall han tala om vattnet som en inre källa, den helige Ande.
På samma sätt betyder “verklig föda” både ursprung till och fullbordan av all annan föda. All föda och allt bröd pekar fram mot den heliga eukaristin. Det är därför Jesus kan säga att den ”verkliga födan” ger evigt liv. Vi vet orsaken. Brödet är han själv, i vilken gudomens fullhet tagit och tar sin boning.
Det är därför vi katoliker inte kan leva utan eukaristin. Regelbundet hela livet och särskilt inför döden behöver ni något starkare än döden. Den kommunionen kallas viaticum, det betyder vägkost – vägkost för den sista delen av jordevandringen. När den döende tagit emot kommunionen säger prästen: ”Kristi kropp och blod bevare dig till det eviga livet”. Kommunionen ger en underpant och borgen på det verkliga livet.
Den gudomliga generositeten är häpnadsväckande. Ingen kan köpa eller göra sig förtjänt av denna gåva. ”Kom och få säd utan pengar”, säger redan profeten. ”Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd?” Det enda som krävs är att kommunikanterna renat sig från dödssyndens smitta, för att inte dra en dom över sig. Det som ges i den heliga kommunionen övergår alla andra gåvor, alla visioner och ekstaser och all förmåga att göra underverk. Ingenting kan jämföras med den verkliga födan, ty den är Jesus Kristus själv, Gud och människa.
Ändå ges oss gåvan på ett sätt som vi kan ta emot. Det är Guds barmhärtiga pedagogik. Ty Gud har blivit verklig människa. Han nöjde sig inte med att skicka representanter, han kom själv. Han nöjde sig inte med att tala och göra underverk, han offrade sig själv. Detta offer fick inte glömmas. Därför gav han sin kyrkas präster fullmakt och uppdrag att varje dag frambära ett och samma offer till hans åminnelse.
Några helgon har en viss tid levt uteslutande på den heliga kommunionen. Inte för att alla skall göra så, men som ett tecken. Ett tecken på att här ges den sanna och verkliga födan, den som mättar människans djupaste hunger, hungern efter liv, efter Gud.
Lovad vare han som för oss ut ur dödens herravälde och ger oss verklig föda och verklig dryck!
Amen.
pater Ingmar Svanteson