Predikan, Kristi Kropps och Blods Högtid 2020

5 Mos 8: 2-3, 14b-16a; Ps 147: 12-15, 19-20; 1 Kor 10: 16-17; Joh 6: 51-58

Verklig föda och verklig dryck

Coronaepidemin tvingar oss att tänka efter. Inte bara vilka åtgärder som bör vidtas för att skydda oss och de mest utsatta. Många önskar att det snart kan återgå till det normala igen. Men vad är det normala? Det är ju inte första gången människorna drabbas av epi­de­mier el­ler liknande farsoter. Och även om dödstalen i vårt land kunde ha varit lägre, och även om vi finner ett effektivt vaccin mot detta virus, så kommer alla ändå att dö av något, förr eller sena­re. Är det nor­­malt? Var­för får människan livet, om det ändå slutar i död?

    Enligt kristen tro är döden inte något normalt. I det enskil­da fal­let kan döden uppfattas som en befrielse, men i grunden är döden en fiende. Den fanns inte från början. Gud ska­pade inte döden. Döden är en främling som kom in i tillvaron när människan genom syn­den bröt sig ur relationen med Gud. Sedan dess lever vi en fallen och dödlig värld. Men det är inte normalt. Det är en prövning och en förberedelse.

    Gud över­gav inte människan. Han sän­de sin Son “för att världen skall le­va”, som vi hör­de i evan­ge­liet.

    Denna dag firar kyrkan sin förnämsta gåva för att få del av detta liv – Kristi kropps och blods sakrament. Jesus säger: “Den som äter av det brödet skall leva i evig­het”. Han kallar detta sakrament “verklig föda och verklig dryck”. Vi vet att han talar om en an­nan slags mat. Men skulle vi kalla den lilla vita hos­tian (nattvardsbrödet) verklig föda? Är den verk­li­gare än all annan föda?

    Av na­tu­ren tänker människan materialistiskt, att materien är det verk­liga medan det an­d­­liga är mera vagt och osäkert. Världen säger: ‘Vi vet vad vi har, men vi vet inte vad vi får’. Hur många kristna har blivit materialister och räknar med det materiella som verkligare och åtminstone viktigare än det andliga?  

    Jesus vänder på det hela och säger: Mitt kött är verklig föda. Det materiella har sin tid men förgår och är därför mindre verkligt. Annan mat är en föraning och en skugga i jäm­fö­relse med den fö­da som Jesus utlovar.

    Jesus jämför sin gåva med mannat i öknen, den föda som israeliterna fick på väg till det utlo­va­de landet. Vi hörde om det i den första läsningen. Mannat var ett tecken på Guds om­­­­sorg om sitt utvalda folk. Judarna är inte bara världens mest förföljda folk, de är också det mest priviligierade av alla folk. Gud har gett detta folk förbundet och la­gen, skrifterna och löftena. De kunde sä­ga: “Vilket stort folk har gudar som är dem så nära som Herren vår Gud, är oss nära?” Men – också deras liv slutade i dödsriket. Läng­re räckte inte den föda som de hade tillgång till. Deras hopp om evigt liv är vagt och oklart. Som jäm­förelse, ja nästan som en kontrast, säger Jesus: “De dog, men den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv”.

    Det är Jesu Kristi Kyrka som ger oss del av verkligheten. Ingenting väger tyng­re än den hostia som läggs i vå­ra händer eller på vår tunga. Allt an­nat är förgäng­ligt, begränsat och dödligt.

    När Jesus hade mättat de fem tusen i öknen ville de gö­ra honom till ko­nung. De ville få matfrågan löst. Då säger Jesus: “Arbe­ta inte för den fö­da som är förgänglig utan för den fö­da som består och skänker evigt liv.”

    En gång talar Jesus med en samarisk kvinna vid Sykars brunn. Han ber henne om vat­ten och hon förundras över att han ber henne. Då säger Jesus: “Om du visste vad Gud har att ge och vem som talar med dig, då skulle du ha bett honom om levande vatten”. “Levan­de vatten” betyder det verkliga vattnet, det som annat vatten bara ger en föraning om. “Om du visste vad Gud har att ge…”. Senare skall han tala om vattnet som en inre källa, den he­­lige Ande.

    På samma sätt betyder “verklig föda” både ur­sprung till och fullbordan av all annan föda. All föda och allt bröd pekar fram mot den heliga eukaristin. Det är därför Jesus kan säga att den ”verkliga födan” ger evigt liv. Vi vet orsaken. Brödet är han själv, i vilken gudo­mens fullhet tagit och tar sin boning.   

    Det är därför vi katoliker inte kan leva utan eukaristin. Regelbundet hela livet och särskilt inför döden behöver ni något starkare än döden. Den kommunionen kallas viaticum, det betyder vägkost – vägkost för den sista delen av jorde­vandringen. När den döende tagit emot kommunionen säger präs­ten: ”Kristi kropp och blod bevare dig till det eviga li­vet”. Kommunionen ger en underpant och bor­gen på det verkliga livet.

    Den gudomliga generositeten är häpnadsväckande. Ingen kan köpa eller göra sig för­tjänt av denna gåva. ”Kom och få säd utan pengar”, säger redan profeten. ”Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd?” Det enda som krävs är att kommunikanterna renat sig från dödssyndens smitta, för att inte dra en dom över sig. Det som ges i den heliga kom­mu­­nionen övergår alla andra gåvor, alla visioner och ekstaser och all förmåga att göra under­verk. Ingen­ting kan jämföras med den verkliga fö­dan, ty den är Jesus Kristus själv, Gud och människa.

    Ändå ges oss gåvan på ett sätt som vi kan ta emot. Det är Guds barmhärtig­a pedago­gik. Ty Gud har blivit verklig människa. Han nöjde sig inte med att skicka represen­tanter, han kom själv. Han nöjde sig inte med att tala och göra underverk, han offrade sig själv. Detta offer fick inte glömmas. Därför gav han sin kyrkas präster fullmakt och uppdrag att varje dag fram­bära ett och samma offer till hans åminnelse.    

    Några helgon har en viss tid levt uteslutande på den heliga kommunionen. Inte för att alla skall göra så, men som ett tecken. Ett tecken på att här ges den sanna och verkliga födan, den som mättar människans djupaste hunger, hung­ern efter liv, efter Gud.

    Lovad vare han som för oss ut ur dödens herravälde och ger oss verklig föda och verk­lig dryck!

    Amen.

                                                                                  pater Ingmar Svanteson