Predikan Guds Moder Marias Högtid 2022

4 Mos 6: 22-27; Ps 67; Gal 4: 4-7; Luk 2: 16-21

Ett välsignat nytt år

Gott Nytt År önskar vi med glädje varandra. Alla vet att det behövs. Även en sekulär kultur har en längtan och ett hopp om en bättre framtid. Men vad är bättre tider? Vad vill de kristna med denna önskan?

    Ett årsskifte påminner om att tiden inte är en fritt framflytande ström av tid. Redan i ska­pel­seberättelsen läser vi att Gud genom solen och må­nen har skilt dagen från nat­­ten för att utmärka högtider, dagar och år. Det finns en tanke med ti­den, en god tanke. Kristen tro är inte allmänt optimistisk, den räknar sna­­rare med allt svårare tider, men den ger ett hopp. Dagens liturgi pekar stegvis fram mot tidens fullbordan.

    I första läsningen hörde vi hur Gud uppmanade Aron och hans prästerliga söner att välsigna Israels barn. Prästens välsignelse var ett tecken på och förmed­la­de Guds beskydd och omsorg. Ibland tog den sig mycket kon­kreta uttryck i får och kameler, god skörd, många barn, hälsa, långt liv och seger över fienderna. Men det fanns en djupa­re innebörd i välsignel­sen. Bönen om välsignelse kulminerade i att Herren själv skulle vända sitt ansikte till den som väl­sig­­nas. ”Må Herren låta sitt ansikte lysa över dig. Må Herren vända sitt ansikte till dig och ge dig frid”.

Vi känner det mänskliga behovet av att bli sedd, att bli sedd av någon med goda och pålit­liga avsikter. För ett barn lägger det grunden till förtröstan och trygghet. Men det går än­nu djupare. Människans djupaste behov är att få se och själv bli sedd av den Gud som givit henne livet. Det är människans slutliga hopp, att bli sedd av Gud och själv få se honom ansikte mot ansikte. Men något har gjort människan blind. Hon vill se Gud, men kan det inte, om inte blindheten botas. Därför nöjer sig de fles­ta med jordiska ting. Människan säljer sin djupaste önskan och värdighet för det som krop­pen begär och ögonen åtrår. Hon fyller sin tid med tomma och få­fängliga ting. Hon söker det skapade på bekostnad av Skaparen. Konsekvensen är bister men rättvis. Den som sår förgängelse skall skörda för­gängelse.

   I andra läsningen väcks ett hopp. Aposteln talar om tiden. ”När tiden var inne sän­de Gud sin son, född av en kvinna.” Det barn som föds är, enligt kristen tro, ”ut­strålning­en av Guds härlighet och en avglans av hans väsen”. Gud stiger in i tiden. Det är ju­lens hisnande budskap.

    Nyårsdagen i katolska kyrkan är inte bara en Kristusdag, den är också en Ma­ria­dag. Det är ingen försvagning, utan gör det tydligare att Kristus har blivit verklig män­­­niska. Han återspeglar inte bara sin himmelske Fader utan också sin jordiska moder. Hon för­medlade till honom hans mänskliga gestalt och särdrag. Så viktig är Marias roll. Kristus kom inte ”fix och färdig” till jorden. Maria upplät inte bara ett rum åt So­nen. Gud föddes genom henne till vår värld. Gud ville helt och fullt anta vår mäns­k­liga natur. När kyrkan på konciliet i Efe­sos år 431 bejakar den djärva benämningen Gudaföderska för Maria, så är det ytterst ett försvar för människo­blivandets verk­lig­het, för julens mysterium. Det kyrkan säger om Maria är en konsekvens av hennes tro på Kristus. Gud har genom Maria skänkt oss sin Son. Därmed har Gud vänt sitt ansikte till oss och välsignat oss. Utan Maria blir kristendomen lätt teori eller ideo­logi. Och ideologier behöver inga mödrar. Vår Frälsare har en mor.

     Att Gud föds som ett människobarn ger människan möjligheten att födas på nytt och bli Guds barn. Det är julens saliga utbyte. Guds Son blir vår broder och därmed får vi kalla hans Fader för vår Fader. Aposteln sade: ”Eftersom ni är söner, har Gud sänt sin sons an­de in i vårt hjärta, och den ropar: Abba! Fader!”  Det betyder att vi också får hans mor som vår moder.

Vi blir genom dopet lemmar i Kristi kropp, den kropp som Maria burit, fött, vårdat och fostrat. Maria fortsätter denna uppgift, men nu för hela Kristi mystiska kropp, som är hans kyrka. Hon är hela kyrkans moder.

I bönen över offergåvorna ber vi att ”det nådens verk som tog sin början i Maria, skall nå sin fullbordan i oss”. Det är vår nyårsönskan för varandra och för oss själva.

Maria blir både vårt föredöme och vår förebedjerska. Hon är den främsta bland alla lär­jungar. Hennes uppgift tog henne själv helt och fullt i anspråk. Och hon lät sig tas i an­språk. Hon lyssnade och bejakade kallelsen att vara Herrens tjänarinna. Maria lyss­­­nar och följer sin son ända till korset. Hon går ödmjukhe­tens väg. Det leder till uppståndelse och nytt liv. Finns det nå­gon bättre väg för det nya året?

Gud gör stora ting med henne. Hon lever och handlar som Sions dotter och som repre­sentant för alla människor. Hon är den fullkomligt hängivna människan. Tecknet på vad Gud vill och kan göra med oss alla.

Därför är Maria kyrkans starkaste vapen i kam­pen om människan. Det kan tyckas fromt i överkant, men det rym­mer en kraft som ger hopp och som avgö­r mänsklighe­tens framtid. Den ödmjuka tjänarinnan visar vägen till männi­skans sanna upp­höjelse, medan de mäktiga och högmodiga skall störtas. Hon är det starkaste värnet mot allt som hotar att förnedra, förgifta och förgöra människan, an­tingen det sker i högmod och förhä­velse eller i desperation och förtvivlan.

Genom Maria har Gud skänkt oss Frälsa­ren och därmed välsignat oss.

Vi anförtror oss åt hennes förbön och omsorger, ty hon är också vår Moder.

Hon är hoppets tecken på vad nåden vill fullborda i var och en av oss, och med hela värl­den. 

Därför önskar vi varandra ett Gott och välsignat nytt år.

Amen.

                                                                                                         pater Ingmar Svanteson