Predikan 5 söndagen under året 2020
Jes 58: 7-10; Ps 112: 1,4-8a, 9; 1 Kor 2: 1-5; Matt 5: 13-16
Ni är jordens salt. Ni är världens ljus.
Det är inte lite som Jesus säger om sina lärjungar i Bergspredikan. Han har inlett den med Saligprisningarna, som en slags portal för hela predikan. ”Saliga de som…” Men så fortsätter han med ett direkt tilltal: ”Ni är jordens salt. Ni är världens ljus.”
Alla vet vad salt är bra för. Det hindrar förruttnelse och det ger maten smak. Alla vet också vad ljus betyder. Utan ljus blir det mörkt. Men Jesus talar varken om ett avgränsat matförråd eller om ett rum av flera. Han säger att lärjungarna är jordens salt. Det är salt för hela världen. Lärjungarna är världens ljus. Ljuset skall lysa för ”alla i huset”, det betyder för alla människor. I slutet av Matteus´ evangelium ger Jesus sin generalorder: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”. Men redan här i början av Bergspredikan hör vi: ”Ni är jordens salt. Ni är världens ljus”.
Vi vet att Jesus kallar sig själv ”världens ljus”. Utan honom vore uppdraget till lärjungarna hopplöst och omöjligt. Fäderna på det senaste konciliet uttrycker samma sak, om än försiktigare. I den text som handlar om Kyrkan, Lumen gentium, säger de först: ”Kristus är folkens ljus”, men så fortsätter de: ”hans härlighet ”avspeglar sig i kyrkans ansikte”. I Bergspredikan ger han hela sitt uppdrag vidare till den skara lärjungar har ser framför sig. På dem och på deras efterföljare hänger det att jorden hindras från förruttnelse. På dem beror det att världen inte förblir i mörker. Vilket sabotage mot Guds plan blir det då inte om saltet förlorar sin sälta eller om ljuset placeras under bänken. Om kyrkan anpassar sig till världen, då har världen ingen nytta av kyrkan. Om ljuset sätts under bänken sjunker världen ner i mörker.
Är det så allvarligt att vara lärjunge och att vara kyrka? Beror det på mig att ljuset lyser i den omgivning där jag lever? Då blir inte bara pedofilskandalerna skandalösa, då kan jag som kristen inte längre ha tron som en privatsak. Mitt liv kan spela en avgörande roll för både grannar, vänner och anförvanter. Varje lärjunge och varje församling blir en missionär för världen och i den närmaste omgivningen.
Den som lär känna helgonen anar hemligheten. De påverkar sin omgivning utan att dra uppmärksamheten till sin själva. De var ofta inte framgångsrika eller särskilt duktiga, inte ens moraliskt perfekta. En annan kraft verkade i dem. Ett ljus skymtade fram. I andra läsningen hör vi hur Paulus var svag och rädd och full av ängslan när han predikade i Korinth. Hans förkunnelse övertygade inte med vältalighet och mänsklig vishet. Han ville bara förkunna den korsfäste Kristus. Martyrerna vittnar om samma hemlighet. Deras glädje fick människor att börja fråga efter den kraft som fick dem att älska och förlåta sina bödlar. Martyrerna återspeglar det ljus som tändes på korset. Det lyste inte genom att imponera och blända, utan genom att förtäras. Han gav liv genom att ge sitt liv. Saltet fullgör sin uppgift genom att låta sig sugas upp av den mat den blandas med. Vår Herre gav liv åt världen genom att ge sitt liv åt den.
Det är lätt att höra fel. Jesus säger inte: ’Ni skall vara salt och ljus’. Det säger pelagianer och moralister. Han säger: ”Ni är jordens salt och världens ljus”. Han konstaterar ett faktum. I detta faktum ligger hela kraften. I kortform säger han: Bli vad ni är! Hans apostel Paulus säger: ”Gud har köpt er och priset är betalt. Förhärliga då Gud i er kropp.” Det gör inte uppmaningen överflödig, men uppdraget hämtar all sin kraft från honom som har köpt oss fria och fört oss ut ur mörkrets välde in i ljusets rike. ”Utan mig kan ni ingenting göra”, säger Jesus. Men det betyder inte att lärjungen ingenting kan göra. Tvärtom. ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”, säger samme apostel. Ingen är kallad att lysa med eget ljus, men de som fått del av ljuset måste hålla det brinnande, i tanke, ord och handling. I lärjungens liv finns inget status quo. En flämtande ljuslåga kan lätt slockna. Hebreerbrevet varnar för det tysta avfallet. Hur har inte västvärlden under lång tid dränerats på det som tidigare var dess salt och ljus? Vi kan sörja över kulturens förvirring och gudlöshet, men det finns större skäl att sörja över det lärjungaskap och den kyrka som förlorat sin sälta. Jesus själv frågar om han vid sin återkomst skall finna tro på jorden?
Utmaningen kan göra oss rädda och ängsliga. Kallelsen kan verka bedövande. Själve Paulus berättade om sin rädsla och ängslan när han först talade i Korint. Men det var inte formuleringsförmåga eller egen styrka det hängde på, utan på Guds kraft. Och den kraften kom från den korsfäste. ”Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” Utan den kraften hade hans besök i Korint varit verkningslöst.
Alla är inte apostlar, men alla är lärjungar. Vi har ögonen på oss – och det är som det ska. Det gäller inte bara, eller ens främst, våra ord. Det gäller hela vårt sätt att leva. Vi hörde i första läsningen: ”Bryt ditt bröd åt den hungrige, och skaffa de fattiga och husvilla husrum, kläd den nakne, var du ser honom”. I klostret koncentreras det i den inbördes kärleken, i lydnaden och i det ömsesidiga tålamodet, som fäderna kallar det vita martyriet. Men där utlovas ett ljus, också för den som utsätts. ”Då skall ljus bryta fram för dig som en morgonrodnad”. Redan hos profeten hör vi det Jesus skall tala om i domsscenen. ”Vad ni har gjort mot dessa minsta, eller inte gjort, det har ni gjort mot mig.” Profeten varnade också för sådant man lätt blir blind för, att peka finger, att håna och förtala. Vår påve Franciskus talar ofta om skvallret som en svår synd. Benedictus påminner om umgänget med gäster och besökare som en slags mission. Aposteln Paulus säger: ”Lägg alltid era ord väl och ge dem sälta”. Också affärer skall göras upp ”så att Gud blir förhärligad i allt”. Benedictus sätter ett universalverktyg i våra händer: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus”.
Jesus formulerar kallelsen: ”Ert ljus skall lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” Längre fram i Bergspredikan skall han fördöma hyckleriet, inte minst i dess fromma varianter. Det är Fadern som prisas, inte de som utför gärningarna.
Lärjungen upptäcker det när han håller ut i lidande och bön. Vi hörde profeten säga:
”När du ropar skall han säga: 'Se, här är jag'”. Vi är lärjungar därför att vår Herre har kallat oss utan någon egen förtjänst. Han fortsätter att göra det. Hans tålamod är gränslöst. Han ger oss inte bara trons ljus, han ger också hopp och ingjuter sin kärlek.
Låt oss träda fram till ljuset för att på nytt bli upplysta. Låt oss be om frimodighet att inte sätta det ljuset under bänken utan på hållaren, antingen det väcker motstånd eller öppnar ögonen. ”Ni är jordens salt. Ni är världens ljus.”
Amen.
pater Ingmar Svanteson
