Predikan. 5 söndagen under året 2003

Job 7:1-4, 6-7; 1 Kor 9:16-19, 22-23; Mark 1:29-39

Vad är normaltillståndet för människans liv på jorden? Vari består hennes normala villkor? Lycka eller olycka, möda eller vila, kamp eller frid? – Frågan väcks av dagens första läsning, där Job kallar människans tid på jorden för ”trältjänst”. Han talar om daglönarens slit, om ”månad efter månad av elände” om ”nätter av plåga”, han beskriver livet som ”en vindfläkt”. Är det normaltillståndet eller bara något som drabbade Job?

Vad Job säger står i bjärt kontrast till dagens dominerande livssyn, åtminstone i västerlandet och den rika delen av världen. Det är inte bara så att människan här lyckats lindra och bemästra många av de jordiska problemen, t.ex. sjukdom, hunger, orättfärdiga arbetsvillkor och andra plågor. Dessa jordiska framsteg har successivt förändrat själva synen på livet. Den dominerande livssynen består i strävan att uppnå maximal jordisk lycka. Vi kan samla den i tre ord: nytta, nöje och njutning. Det som hindrar denna lycka ses som avsteg från normaltillståndet, som något fel i systemet, något som skall och kan åtgärdas. Vad som händer om det ändå inte lyckas lämnas osagt. Denna livssyn heter hedonism (grek. hedoné, njutning). Det njutbara jordiska livet är det högsta, det som styr människans strävande. Ingenting är nytt under solen. Redan i antiken formulerades den så: ”ät, drick och var glad, ty i morgon måste du dö”. Gud räknar man inte med. Människan försöker bygga sitt eget paradis på jorden.

Problemet är att denna livssyn dels är så bräcklig, dels tränger undan det säkraste av allt, människans dödlighet, men också sådant som ger föraningar om döden, t.ex. sjukdom och lidande. Sådant överlämnas till experter och hänvisas till sjuksalar, som de flesta inte behöver befatta sig med eller beträda. Hedonismen lurar oss att tro på den jordiska lyckan som normaltillståndet, men lämnar oss i sticket när nöd och elände drabbar. Därför är hedonismen grym. Dessutom är den bedräglig, ty den lurar oss att tro på fåfängliga ting utan att ens redovisa att också den bygger på en slags tro, den konsekventa materialismen, tron att livet bara skulle bestå av det vi kan se och smaka.

In i denna värld sände Gud sin Son. In i denna värld förkunnas det kristna evangeliet. Vi hör evangelisten Markus berätta hur Jesus går från plats till plats för att predika. Han förkunnar omvändelse och tro. Han förkunnar att Guds rike är nära. Samtidigt botar han sjuka och driver ut demoner. Här uppträder en man som är mäktigare än både sjukdom och demoni. Det hela äger rum både på den offentliga scenen. Hela staden samlas. Men dessförinnan har Petri svärmor blivit botad från sin feber i sitt eget hem. Lärjungarna berättar det för Jesus och han går fram till henne, tar hennes hand, reser henne upp och febern lämnar henne. I denna handling ser vi hela evangeliet. Han går fram till henne och tar hennes hand. Gud har blivit människa. Fått händer och fötter för att söka upp den sjuka människan där hon ligger i sin nöd. Den upphöjde stannade inte i sin himmel, utan steg ned och antog en människas kropp för att kunna beröra och möta oss i vår mänskliga nöd. ”Han tog vår svaghet”, sjöng vi i versen före evangeliet. Vi ser hans mänskliga sida också i det faktum att han drog sig undan i bön. Han delade den svaghet som behöver ropa och bedja. Han delade den ända fram till Getsemane och döden på korset.

Men i denna människa finns också något annat, något unikt. Han reser upp den sjuka och febern lämnar henne. Han botade många och drev ut demonerna. Evangelisten berättar och vittnar om detta för att väcka vår tro, tron på att Marias son samtidigt är Guds Son. Så inleder Markus sitt evangelium: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son”. På den tron vilar kyrkans hela tro och liv. Utan den tron reduceras kyrkan till en mänsklig organisation eller rörelse, i längden både kraftlös och utan intresse. Det är tron på Jesu gudomlighet som gav martyrerna mod att gå i döden och andra att ge sina liv i tjänsten för de sjuka och fattiga. Det är den tron som kyrkan försvarar när den ifrågasätts eller vanställs av falska läror. Inte för att hon vill strida om ord eller formuleringar, utan för sakens skull, för livets skull. Hon vet att endast den sanna tron rymmer den kraft vi behöver, även om den för denna världens kloka framstår som dårskap.

Dårskapen blir inte mindre när vår Herre till sist väljer lidandets och korsets väg för att rädda världen. Han hade kunnat stanna i Kafarnaum, bli en uppburen ledare och undergörare, sola sig i glansen av sin gudomliga makt. Han hade kunnat bota alla och befria denna jorden från de jordiska plågor som gör den till en tåredal. Men han ville något mera. Han ville rädda oss från all nöd. Också den som sitter djupare än i kroppen. Därför förkunnar han omvändelse och tro. Därför driver han också ut dessa demoner, konkreta manifestationer för den onda makten i tillvaron. Därför förkunnar han Guds rike, ett rike som övergår alla jordiska paradisdrömmar. Han går vidare för att förkunna också för andra och till slut för att dö och uppstå och sända den helige Anden.

Kyrkan lever och verkar på samma villkor. Ibland prisad och uppburen för sina humanitära och kulturella insatser. Ibland hånad för sin dåraktiga tro, och frestad att anpassa den till något mera lättsmält och ”mänskligt”. Hon vädjar om besinning i kristider, om rättvisa och fred. Hon talar diplomatins språk med denna världens mäktiga och dialogens språk med dem som har en annan tro. Aposteln Paulus ger motiveringen för detta: ”jag har gjort mig till allas slav… allt har jag varit för alla”. Men den underliggande drivkraften är att bereda väg för evangeliet. ”Ve mig om jag inte förkunnar evangelium”, evangeliet om denne Jesus Kristus, Guds son.

Då kan hon, och varje lärjunge, också med aposteln vittna om en kraft som gått in i all nöd, men visat sig starkare: ”Jag är nära döden, ändå lever jag, tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt” (2 Kor 6:8ff).

Förenklat kan man säga att hedonismen utlovar lycka här i världen, men slutar i elände och död. Den kristna tron räknar med möda och kamp, men den ger oss tillgång till ”källor” i ”tåredalen” (Ps 84:7), och vet att härligheten väntar på andra sidan döden. Allt är sammanfattat i Kristi liv, död och uppståndelse, som vi redan nu lever i och av genom hans Ande. Det är den tron som också Job profetiskt vittnar om, när han säger: ”Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden” (Job 19:25). Eller som vi snart skall sjunga: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”. 

Amen.

                                                                                                                     pater Ingmar Svanteson