Predikan 3 söndagen i fastan 2021

2 Mos 20: 1-17; Ps 19: 8-11; 1 Kor 1: 22-25; Joh 2: 13-25

Tror vi?

Det var ingen akademisk föreläsning som Jesus höll den gången i templet. Han gjor­de sig en piska av repstumpar – man fick in­te använda käppar eller påkar i templet, inte ens för de bångstyriga oxarna. Med piskan driver han ut dem som sålde och köpte. Han slog ut väx­lar­nas pengar och välte omkull deras bord. Det var inte något överilat vre­desut­brott. Med helig vrede driver Jesus ut både boskap och månglare. Hans Fa­ders hus hade för­vandlats till en saluhall för världs­liga affärer, för det mångahan­da, det hus som var byggt endast för bön, offer och tillbedjan. Det heliga får inte profaneras. När en kultur inte läng­re håller nå­got för heligt, inte heller sina kyrkorum, blir snart det mänskliga livet profane­rat och förlorar sin okränk­ba­ra vär­dighet. Idag finns inget politiskt parti i riksdagen som inte stöder vår människofientliga abortlagstiftning.  

Tempelreningen i Jerusalem har dock inte bara ett allmänt budskap. Jo­hannes berät­tar om den i början av sitt evange­lium, men handlingen pekar fram mot slutet av Jesu liv, mot hans död och uppståndelse. Därför hör vi om den nu under fastetiden. Det måste ha varit gåtfullt för dem som lyssnade när han talade om att tem­p­let skulle rivas ner och att han skall låta det upp­stå igen på tre dagar. Evange­lis­ten för­klarar det, naturligtvis i efter­hand när evangeliet skrevs ner: ”Det tempel han talade om var hans kropp”. Lärjungarna kom ihåg att det står skrivet i Psaltaren 69: ”Li­del­sen för ditt hus skall förtära mig”. Tempel­reningen, förutsagd i skriften, är en profetia om Jesu död och upp­ståndelse.

Jesu heliga vrede är en bild för hans kamp, inte bara mot mångleri och profanering, u­tan mot allt som vanhelgar män­niskans liv. Redan här skymtar Jesu kamp mot syn­dens, dö­dens och djävulens herravälde över människan. Utan hans påsk är männi­skan fånge un­der av­gu­dar och främ­man­de makter, ur stånd att tillbe den ende Gu­den i ande och san­ning. Hon förlo­rar sin frihet och krymper under sin gudagivna värdig­het som människa.

”Onda makter” kan låta märkligt i moderna öron, men den uppriktiga människan vet hur lätt hon fångas av onda tankar, av begär som får mak­t över henne och av be­kym­mer som berövar henne kraft och glädje. Kanske fångas hon i ett ältande av gamla oför­rätter. Så­dant är en för­smak av dödsriket, där det varken finns lov­sång, glädje eller tack­sägel­se. Och vad säger att män­niskan inte tar med sig och fastnar i sådant också på andra sidan dödens gräns? Det vore hel­vetet.

Människan behöver hjälp av en befriare, av en som är starkare. Det är vad påsken vitt­nar om. Kris­tus övervinner djävulen på korset, försonar människan med Gud och uppstår med en ny kropp. I denna kropp infogas människan som en lem, med Kristus som krop­pens huvud. Det är det nya temp­let. Genom tron och dopet blir människorna levande stenar i ett andligt hus­­byg­ge, med Kristus som hörnstenen. Pet­rus kallar dessa levande stenar ett heligt prästerskap, som kan fram­bära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kris­tus.

Är detta sant så måste det ju vara det viktigaste i våra liv. Om någ­ra veckor skall vi vid påskljuset sjunga: ”Meningslöst är det att födas som människa om vi inte blir födda på nytt till det sanna, eviga livet”. Johannes berättar att lär­jung­arna kom ihåg vad Jesus hade sagt vid tempelreningen, och de trodde på skriften och på ordet som Jesus hade sagt.

Tror vi det? Apos­teln säger: ”Om du med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad”.

Tron är en gåva. Människan kan inte bara bestämma sig för att tro. Inte heller är tron en känsla, som blossar upp för en tid, men för­svinner lika snabbt. Tron be­jakar det budskap som apostlarna och kyrkan förkunnar. Med sitt förnuft bejakar människan den up­penbara­de san­ningen. Men inte utan den eg­na viljan. Ingen tvingas till det mot sin vilja.

Många blockerar för sig själva vägen till tron genom att bära på synder som de inte vill bekän­na eller för att de inte vill leva i lydnad för buden. Den som lever med sig själv som herre le­ver farligt. Om människan inte har gett sig livet själv, är det då förnuf­tigt att ha sig själv som högsta instans och domare? Andra säger att Gud begär det omöjliga, men glöm­mer att Gud aldrig begär något utan att också ge hjälp att följa buden. Genom tron och nå­den förvandlas lagen. I responsorie­psalmen sjöng vi: ”Herrens lag är utan brist och veder­kvic­ker sjä­len”. Herrens bud ger gläd­je åt hjärtat och upplyser ögonen. ”De är sö­tare än ho­­nung, ja, än renaste honung”.

Ändå förblir tron en gåva. Människan kan varken ta sig tron eller förtjäna den. Lika lite kan hon förbätt­ra sitt liv av egen kraft. Det är då hon kämpar förgäves. Endast genom nå­den får hon trons gåva och kraft att följa buden. Det är trons väsen som gåva som gör att den har kraft. Aposteln talade om ”Guds kraft och Guds vishet”. Det gör tron starkare än någon mänsklig övertygelse och stabilare än väx­lande känslor. Katekesen säger att tron är säkrare än varje form av mänsklig kun­skap, ef­tersom den har sin grund i Guds eget ord. Och Gud kan inte ljuga. För förnuftet och den mänskliga erfa­ren­heten kan tron förefalla dunkel, men det gudomliga ljuset är säk­rare än det ljus man får av det naturliga förnuftet.

Evangelisten säger att Jesus av sig själv visste vad som fanns i människan. Han känner oss bättre än vi själva gör. Han vet redan vad som finns av tvivel och vankelmod i hjärtat. Varför då gömma sig? Och vi som har hört evangeliet gömmer oss inte för en hotfull Gud, utan för en korsfäst Herre. Bönen är räddningen för den som tvivlar och tvekar. Den upp­riktiga bönen. Och bikten, när hon ser sin otro och olydnad.

    Tron är inte heller något som människan har en gång för alla. Tron är en väg, även om den har en tydlig start. På vägen fortsätter den troende att läsa sig till och be om tro. Hon tar rygg på Jesus och följer honom genom att följa hans bud. I hans kamp och lidande ser hon honom som den hjälpare han är. ”Saliga de som har sin styrka i honom.”

    Av lidelsefull kärlek gav han sitt liv för oss, för att vi skulle leva med honom, nu och för evigt.

    Låt oss bekänna vår tro och ta emot hans nåd i den heliga eukaristin.

Amen.

                                                                                                               pater Ingmar Svanteson