Predikan 27 söndagen under året 2024
1 Mos 2: 18-24; Ps 128; Heb 2: 9-11; Mark 10: 2-16
Äktenskapet – ett enhetens, kärlekens och glädjens tecken
I almanackor kan man ibland finna korta visdomsord, avsedda för eftertanke. Så också i ”Katolsk Kalender”. För den gångna veckan kan man läsa en vers hämtad från Andra Vatikankonciliet: ”Föreningen mellan man och kvinna är den primära formen av mänsklig gemenskap. Utifrån det djupaste i sin natur är människan nämligen en socialt inriktad varelse, och utan att stå i relationer kan hon varken leva eller utveckla sina anlag”. Vi hörde samma sanning i första läsningen där Gud säger: ”Det är inte gott att mannen/människan är ensam”. Människan är en gemenskapsvarelse och detta blir synligt i äktenskapets förening mellan man och kvinna.
Utan denna bakgrund är det lätt att missförstå Jesu ord om äktenskap och skils-mässa som bara en sträng lag. I bakgrunden anar vi Guds Sons kärleksfulla avsikt och omsorg. Han har kommit för att återupprätta den trasiga skapelsen. Han vill öpp-na våra ögon för äktenskapets skönhet och gåva. Vår påve Franciskus säger att familjen är Guds vackraste skapelse. Han har ju skapat allt med ”vishet och kärlek”. Det behöver inte vara ett fullkomligt äktenskap. Skönheten finns där under ytan, också där vi mest ser avigsidor. Äktenskapet är ett tecken för hela kyrkan, ett enhetens, kärlekens och glädjens tecken. Äktenskapet har ”en egen nådegåva inom Guds folk”, säger fäderna på konciliet.
Ursprunget hörde vi i första läsningen om hur allting skapades i begynnelsen. Gud låter människan namnge alla djur. De är skapade som en gåva till människan. Men djur och natur räcker inte för människan. Adam behövde ”någon som kunde vara ho-nom till hjälp”. På latin heter det: någon ”som är lik honom”. Människan lär känna sig själv genom ett ”du”. Guds tanke med människan fullbordas när kvinnan skapas. Båda makarna är kallade att utge sig för den andre och därmed återspegla Guds innersta, hans kärlek. Påven Johannes Paulus II säger att också mannens och kvinnans kroppar avslöjar livets mening: ”Kroppen uttrycker kärleken genom vilken människan blir till gåva för den andre, vilket är uppfyllelsen av livets djupaste mening”.
När mannen led av sin ensamhet kunde man ju väntat sig att Gud skulle skapat en man till, en medbroder och partner vid hans sida. Men, och däri ligger hemligheten, den jämlika ”hjälpen” är samtidigt olik. Avsikten är att skapa enhet. ”Så är de inte längre två, utan ett kött.” De två kompletterar varandra. Olikheten är given för enhetens, kärlekens och glädjens skull. Därför kan en kyrkofader (Chrysostomos) formligen förbanna försöken att upphäva skillnaden mellan man och kvinna. Det som står på spel, då som nu, är kärleken och enheten, den enhet som förutsätter olikhet för att makarna skall älska fram något nytt. Det är denna skapelsegivna goda ordning som ifrågasätts och indirekt hotas, när man försöker jämställa homosexuella parförhållanden med äktenskap. Det behövs en man och en kvinna – också ett barn vet det – som redskap för det nya som ingår i Guds plan. Mannens och kvinnans olikhet bär på en hemlighet, fröet till inbördes enhet och till något nytt.
Men kyrkofäderna ser i detta dessutom en antydan om något ännu större. Gud låter en tung sömn falla över Adam. Ur mannens sida skapas kvinnan. Däri ser de en skimrande profetia om det som skulle hända på Golgota kors. Sedan dödens sömn fallit över Jesus, rinner blod och vatten fram ur hans genomborrade sida. Det är Kyrkans födelse, hon som föds och växer till genom vattnets och blodets sakrament. Genom dop och eukaristi blir hon moder till många barn.
Äktenskapet blir därmed en bild för enheten och kärleken mellan Kristus och hans brud, Kyrkan. En båge slås från skapelsens begynnelse till dess fullbordan, tecknad i Bibelns sista bok. I mänsklighetens slutkapitel ser vi bilden av det slaktade Lammets bröllop med sin brud. Himlen liknas vid ett bröllop! Därmed blir äktenskapet en bild, inte bara för den återupprättade skapelsen, utan också för himmelriket. Inför Jesus, det kosmiska Lammet, blir alla människor Kristi brud. Inför Gud blir både män och kvinnor feminina.
I varje äktenskap finns detta, ofta fördolt. Men det finns där, ty Gud har samman-fogat dem, med kraften i sin kärlek. Kyrkan kallar det ett sakrament. Makarnas kallelse är att låta det nya växa fram. I vardagens omsorger. I ömsesidig förlåtelse. I varje gest och handling av respekt, fantasi, ömsinthet och kärlek. I varje försök att börja på nytt. Och, tro mig, vi som inte är gifta gläder oss. Skatten finns där och den skymtar fram när ni minst anar det.
Den finns där också i det äktenskap som lett till separation och skilsmässa i civilrättslig mening. De som håller fast vid äktenskapets sakramentala oupplöslighet blir ett tecken som väcker respekt, hopp och glädje. De har en särskild och ofta svår kallelse att dela Kristi lidande, för hans kropp, som är kyrkan. För dessa bör vi be sär-skilt.
När kyrkan vittnar om och försvarar äktenskapets oupplöslighet är det inte främst en lag hon försvarar, utan tron, tron på nåden, på den oupplösliga enheten mellan Kristus och hans brud, Kyrkan. Gud har själv i Kristus fogat samman oss med sig. Han har gjort det genom sitt lidande och sin död. Det är den tron vi lever av och vitt-nar om, antingen det är celibatären som härdar ut med sin egen svaghet och sina medsyskons brister i klostret, eller det är makarna som håller fast vid sitt äktenskap. Människans otrohet kan inte göra Guds trofasthet om intet.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
