Predikan 23 april 2022

Predikan vid årsmöte för Mariavalls vänner

Apg 4: 13-21; Ps 118: 1, 14-21; Mark 16: 9-15

Frimodighet – en frukt av påsken

Vi fortsätter att fira påsk. Hela påskveckan är en förlängd påskdag. Påskljuset som tändes under påsk­natten lyser ända fram till pingst. Det offentliga Sve­rige tycks dock ha glömt varför vi firar påsk, bortsett från att dagarna i almanac­kan än­nu är röda. Ide­o­login om att religion är en privatsak har fått avsedd effekt. I krigets Uk­ra­i­na däremot vädja­de man om eld­upphör under påsken för att få fira den. Och när det avvisades fi­rade man än­då, även om det fick ske i bunkrar och skyddsrum.

Men till alla påskfirare ställs frågan: Märks det i våra liv att vi firar his­to­riens viktigaste händelse?

I läsningen ur Apostlagärningarna märktes det. Lukas berättar hur frimodiga Petrus och Johannes hade blivit. Petrus hade förnekat sin Herre och Johannes hade sett ho­nom dö på korset. Alla lärjungar hade skingrats i rädsla och chock. Allt vad de sat­sat på tycktes sluta i död och förtvivlan. Vad vi hör idag visar att något har hänt som förvandlade allt.

Petrus och Johannes har botat en förlamad man som tiggde vid templets port och de förklarar att det har skett i Jesu namn. Den korsfäste har upp­­­stått från de döda och verkar nu genom sina apostlar. Frimodigt träder dessa ”en­kla och olär­da män” fram inför de högsta styresmännen i Jerusalem. De står inför den teologiska eli­ten, de äld­ste och de skriftlärda. Fullkom­ligt orädda säger de: ”Tack vare honom som ni korsfäs­te och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk fram­för er”. De höga rådsmedlemmarna blir svarslösa. De kan inte för­ne­ka att ett märkligt tecken har skett. Ryktet har spritt sig och hela Jerusalem prisar Gud för vad som har skett.

Men rådsmedlemmarnas sinnen är tillslutna. De skall snart låta fängsla apostlarna. Men nu får de nöja sig med att förbjuda dem att tala och undervisa i Jesu namn. Tec­ken ty­der på att liknande villkor håller på att bli norm i vårt offentliga Sverige. Jesu namn har på nytt blivit kon­trover­si­ellt. Men Petrus och Johan­nes låter sig inte tystas. De går till motangrepp och uppmanar sina ledare att tänka efter. ”Tänk efter själva”, säger de, ”om det är rätt in­för Gud att lyda er mer än ho­nom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört”. ”De enkla och olärda” undervisar den präster­liga och teo­logiska eliten. En av påskens frukter är fri­modighet, ett ord i Nya Testamentet som ofta an­vänds för att beskriva de kristna.

Vi kan tycka att frimodigheten berodde på de häftiga underverk de fick bevittna. Men apostlar­nas svar vädjar också till något allmängiltigt.

”Tänk efter själva”. Det finns något i varje människa som inser att sanning och rätt in­te får hindras och bekämpas med yttre makt. Därför hör religionsfrihet till de mänskli­ga rättighe­ter­na. När den dribblas bort ska­das hela sam­hället. Något i män­niskan vet och förstår att hon bär på en inre värdig­het, ett samve­te som inte får kränkas. FN:s stadgar om religionsfrihet, ibland kallad den grundläggande av de mänskliga rättighe­terna, har sin inspi­ration av det som redan Petrus och Johannes for­mulerade.

Det utesluter inte att samhället måste för­hind­ra orätt och övervåld. Men makten är un­­der­ordnad sanningen och rätten, det katolsk tradition kallar ”den na­turliga lagen”. När makten sätter sig över denna lag skadar den alla in­blandade och förlorar därmed sin egen auktoritet.

Det gäller också den enskilde i hans inre urskiljning av de eg­na tankarna inför det samvete som talar till henne. Samvetet är något mera och högre än männi­skan själv. Också i vårt inre gäl­ler att vi måste lyda Gud mer än människor. I evan­geliet hörde vi Jesus förebrå sina lärjungar för ”deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden”.

Jesus kallar sig själv sanningen. Han vädjar till den sanning och det samvete som Gud har gett män­niskan. ”Den som är av sanningen han hör min röst.” I detta möte avgörs män­niskans liv. Det är inte ofar­ligt att lyssna till andra röster eller låta känslor styra. Svår­­mod och självömkan får inte dominera hjärtat och styra handlingen. Det kan beröva människan, även den kristne, den frimo­dig­het som Petrus och Johan­nes vittnade om.

Kampen kan bli svår, men vi är inte lämnade utan hjälpmedel, Guds ord, utlagt av Kyr­kan, och bönen, förutsatt att vi använder dem. Gud begär inte något som över­skrider människans för­måga. Men det kan kräva hela människans förmåga. Jag upprepar vad jag sade i vec­­kan: ”Det är ett större un­der att övervinna egen bedrö­velse och klenmod än att genom ett underverk bota en annan människas kropp­s­liga sjukdom”. (Cassianus)

På den yttersta dagen skall Sanningen fälla sin dom. Då skall det klargöras vem som bejakade sanningen och vem som avvisa­de den.

Samtidigt är det endast genom nåden som vi vinner seger. Låt oss därför be om den nåd som dri­ver ut klenmodet och fyller oss med glädje och frimo­dig­het.

”Var frimodig och oförfärad i ditt hjärta!” Ty Kristus har uppstått från de döda!

Amen.

                                                                                                       pater Ingmar Svanteson