Predikan 2 söndagen i Fastan 2020

1 Mos 12: 1-4a; Ps 33: 1-5, 18-22, 22; 2 Tim 1: 8b-10; Matt 17: 1-9

 Vägen har ett mål

Människans liv kan liknas vid en väg. Det kan de flesta instämma i. Men har vägen ett mål? Utan mål blir det frestan­de att nöja sig med jordiska delmål, men dessa är, som vi vet, begränsade och ofta be­­dräg­liga. Utan hopp har människan redan börjat dö.

    Abraham kallades att ge sig av mot ett mål, ett okänt land. Han bröt upp från sitt land, sin släkt och sitt hem för att gå mot ett land som Gud lovade att ge honom. Hans väg blev en bild för Guds folks procession genom tiden. Kyr­kan kände igen sin egen väg i Abrahams. Varje sön­dag hör vi i den heliga eu­karistin om Kyrkans ”pil­grimsfärd på jorden”.[1] Men också ett tecken för hela den mänskliga familjen, ett tec­ken som blir motsagt. Det står ju att Abraham blev till välsignelse för alla folk, eller till förbannelse för dem som förbannar honom.

    Fastetiden påminner särskilt om denna väg. Vi går med Jesus på väg till Jerusa­lem. I början av den vägen tar Jesus med sig tre av sina lärjung­ar upp på ett högt berg. Det är ett avbrott på vägen, ett avbrott som föregriper och vi­sar vägens mål. Kyrkan låter oss följa med upp på detta berg i början fastetiden för att ge oss en skymt av påskens mål på andra sidan lidande och död.

    Vi hör om det också i andra läsningen. Paulus uppmanar sin lärjunge Timotheos att lida i sin tjänst för evangeliet. ”Lid för evangeliet du också.” Men ”med kraften från Gud” - ”Kristus har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset”.

    Det ljuset fick de tre lärjungarna se på det heliga berget, där Kristus förvandlas in­för dem. ”Hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset”. Ett lys­ande moln sänker sig över dem och en röst ur molnet förkunnar Jesu gudomliga hem­­lighet: ”Detta är min älskade son, min utvalde”. Molnet är en symbol för den he­lige Ande. Därmed är det en upp­en­barelse av den heliga Treenigheten, ursprung och mål för hela den mänskliga his­to­rien.

    På jorden är människans liv en prövning och en kamp. Den hårt prövade Job får höra det[2] och var­je männi­ska kan bekräfta det, men evangeliet vittnar om att vägen har fått ett mål. Det gör skill­nad. Det påverkar ”i förväg”, redan medan hon är på vä­gen. Det är en avgörande skill­na­d mellan människor, om de äger hoppets gåva eller lever ”utan hopp och utan Gud i världen”. Människans liv är inte tänkt att sluta i död och intighet, utan i det ljus som lyser på förklaringsberget. Männi­skans mål är att bli delaktig av detta ljus, att gu­dom­liggöras. ”Kristus uppenbarade sin härlig­het för att visa att vägen genom lidande och död är en väg till den gudomliga härlig­heten”.        

    Abraham fick se en skugga av detta när han fick löftet om ett eget land. Det gav honom kraft att bryta upp. Hans uppbrott blev upptakten till ett nytt folk, Guds folk, som förstår att livets mål är större än det vi kan se här på jorden. Den insikten gör oss till pilgrimer, inte nos­­talgiker. ”Vi glömmer det som ligger bakom oss och sträcker oss mot det som ligger framför.” Abrahams uppbrott har lett till otaliga uppbrott. Trons uppbrott, som ger hopp och kulmi­nerar i kärleken. Den monas­tiska kallelsen har känt igen sig i Abrahams uppbrott, men det gäller alla människor.

    För att uppenbara detta slutmål tar Jesus med sina lärjungar upp på för­klarings­berget. De får se hans gudamänskliga ansikte som egentligen ingen kan se utan att dö. Ändå finns inget mera fascinerande än Jesu Kristi ansikte. Målet är inte ett neu­tralt eller kallt ljus. ”Ditt ansikte, Herre, söker jag”, sjöng systrarna i mässans inled­ning. Lärjungarna ser, en kort stund, men till­räckligt klart för att sedan aldrig kunna sluta att söka detta ansik­te, och för att förmedla det till alla som hör evangeliet.

    I detta ljus får allt sin förklaring och förvandling. Mose och Elia, som båda hade mött Gud på höga berg, samtalar med Jesus och känner igen honom som de profe­terat om. På förklaringsikoner står Jesus i centrum, mellan de två. Han förklarar och förenar de två Förbunden med varandra. Allting stäm­­mer. All­ting är på plats.

    Petrus blir hänryckt och förvirrad. Han vill hålla kvar synen och bygga hyddor. Men Jesus följer inte hans råd. Somliga kyrkofäder ”förmanar” Petrus att inte svika, utan ta sig an sin apostoliska uppgift. Ett lysande moln sänker sig över dem. Ur molnet hörs en röst: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.”

    Det lärjungarna ser och hör blir för mycket för dem. De faller ner i förskräckelse. Då går Jesus fram till dem. Han rör vid dem. Med sin mänskliga hand rör Gud vid den förskräckta män­niskan och hans röst ljuder: ”Stig upp och var inte rädda.” Då lyfter de blicken. Nu är de tillbaka i tiden och rummet. De är åter på vägen. Nu ser de ing­en, ingen utom Jesus. Det är våra villkor, men vägen har fått ett mål.

    Så går de ner från berget och vidare mot Jerusalem. Också kyrkan går vidare på sin pilgrimsvandring. År efter år låter hon oss fira fastetiden i bön, bot och barmhärtig­het. Vi får hjälp att öva sig i konsten att leva i hoppet. De dagliga verktygen är bö­nen och lyssnandet. Be­ne­dictus ger sina bröder en fastebok, en bok ur bibeln, som de skall läsa från början till slut. Origenes säger att vi skall ”bygga hyd­dor för ordet i våra hjärtan”. Kollekt­bö­nen talade om att göra ”ordet till vår andli­ga föda, så att vi för vårt inre kan se hans härlighet”. Vi lyss­nar för att se, och stärkas i hoppet.

    Varje eukaristi är ett förkla­ringsberg. Vi går fram till kyrkans altare, som lärjungarna gick upp på förklaringsberget. Där sker en förvandling, uppenbar för den som lyssnar och ser i tro. Vi faller ned i bävan och tillbedjan. Det bröd som ges - det står att ”Je­sus rörde vid dem” - påbörjar för­vand­lingen i kommunikanterna. Människan blir det hon äter. ”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet”.

    Vi är ännu inte framme, men ljuset från förklaringsberget tänder ett hopp i de tro­en­des hjärtan.

    ”Lovad vare Kristus, som dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset!”

    Amen.

                                                                                            pater Ingmar Svanteson 

[1] Den tredje eukaristiska bönen.

[2] Job 7:1 – ”trältjänst”. Den första grekiska översättningen - ”prövning”. Vulgata - ”krigstjänst”.