Predikan 14 söndagen under året 2024

Hes 2: 2-5; Ps 123; 2 Kor 12: 7-10; Mark 6: 1-6

Hinder kan röjas undan på vägen till en allt större glädje

Människan kan vara allt från en förhärdad syndare till ett helgon med glädje i hjärtat. Da­gens läsningar uppvisar hela spännvidden. Profeten Hesekiel skic­kas till Israels barn som har trotsi­ga hjärtan och hårda pannor. Jesus själv avvisas och blir en stö­testen för sina tidi­gare grannar i Nasaret. I andra läsningen hör vi om glädjen. Paulus glä­der sig till och med åt svaghet, svårigheter och nöd. – Kan­ske suckar vi när vi hör om sådant, men låt oss i stäl­­­let bli nyfikna på hur en sådan glädje kan upplivas, ty den finns i den döptes hjärta un­der la­ger av synd och annat skräp. Hinder kan röjas undan på vägen till en allt större gläd­je.

Det första hindret möter profeten Hesekiel hos det folk Gud har sänt honom till. Tiden är strax före Jerusalems fall på 500-talet f.Kr. Hans budskap möter ett motsträvigt folk med hårda pannor och trot­siga hjär­tan. Det profeten varnat för händer. Staden och temp­let rivs ner och fol­ket förs bort i främmande land. De bibliska författarna tvekar inte om or­saken. Fol­ket ville inte lyssna. Deras ohörsamhet berövar dem både stolthet och glädje. De förs bort i främmande land och får tjäna andra gudar.

Situationen då har många likheter med Västerlandet idag. Den mora­lis­ka kris som alla plågas av har sin grund i en troskris. Som i sin tur beror på ohörsamhet mot Gud och hans heliga ordningar. Andra makter tar över och de makterna är inte nådiga. Efter ett tag visar det sig att avgudar är grymma, omän­s­kli­ga och obarm­här­tiga. Herren, däremot, är i grun­den barm­härtig. Han vill, ibland med stränga bud, föra sina barn in i den hållbara och eviga gläd­jen. Han har genom sin äls­kade Sons död och uppståndelse upprättat den fallna värl­den. I kollektbönen bad vi: ”låt vår befrielse från syndens makt glädja oss nu och för evigt”.

Ett första steg på vägen till glädje är att våga se om jag själv har påverkats av ohörsam­heten mot Guds ord och hans kyrkas heliga bud. Så länge jag in­te ser det hos mig själv kan fienden smitta ner mig utan att jag ens märker det. Hur lyssnar jag till Guds ord och till kyrkans undervisning? Har jag anpassat mig till den värld som tror sig ve­ta bätt­re än Gud? Det betyder inte att Herren vill ha en sla­visk lydnad. Her­­ren vill förvandla våra tan­kar så att vi själva kan se och bedöma.

Också Jesus möter motstånd när han förkunnar i sin hemstad Nasa­ret. Först blir män­ni­skorna häpna och frågar: ”Var har han detta ifrån?” I Nasaret där Jesus vuxit upp blir han en stöte­sten. De kän­ner hans familj och de som kallas Jesu bröder och systrar. (I bibeln kan också ku­si­ner och and­ra släktingar kallas bröder och systrar. Sannolikt var det Josefs barn i ett tidi­ga­re gifte. Kyrkan vet att Jesus var Marias enda barn.) Invånarna i Nasaret kan inte tän­ka sig att Je­sus är något mera än den pojke de sett växa upp ibland dem.

Idag kan det handla om att man förlorat tron på Bibeln som Helig skrift. Den har ju länge fun­nits i våra biblio­tek eller i den egna bokhyllan. Skulle den boken skilja sig från andra böc­ker? Eller att det är något särskilt med den gamla medeltidskyrkan som man kanske ser varje dag. Eller brödet och vinet i den heli­ga euka­ristin – är det något mera än bröd och vin? Otron har sipp­rat in i kyrkan. Hur skall kyrkan kun­na fullgöra sitt uppdrag om hon inte själv tror på sin tro?

Yt­terst handlar det inte om idéer, utan om kyr­kans allraheligaste tro, förmedlad till oss av profeter och apostlar, av martyrer och helgon som har vittnat om att den­na tro är det enda som håller att leva på och dö för. Och som är vägen till den glädje som Paulus vitt­nade om.

Paulus var ivrig och orädd. Han hade arbe­tat ”mer än de flesta”. Ingenting tycktes hind­ra honom. Men nu har han fått en inre fiende som håller på att knäcka honom. Han kallar det en ”tagg som sticker honom”, en ”ängel från Satan som misshandlar honom”. Men vet inte vad det var – kanske en sjukdom, ett handikapp, sviterna av att han gisslats, en tanke eller en besvärlig motstån­da­re som inte lämnade ho­nom i fred. Tre gånger har den väldige aposteln bett Herren att ”taggen” skall lämna ho­nom i fred. Det är lätt att förstå. Också en liten sten i skon kan göra det nästan omöjligt att röra sig. Spontant tänker människan: om jag bara befrias från mitt han­dikapp, så kan mitt liv bli me­ra fruktbärande. Pau­lus ser själv en tänkbar för­klaring till att Gud har tillåtit denna ”tagg” hos honom. Han får inte ”bli hög­färdig”. Andligt hög­mod kan sa­botera också de ädlaste och störs­ta insatser.

Paulus blev inte bönhörd. I stället fick han detta svar från Herren: ”Min nåd är allt du be­höver”. Det märkliga är att när han bejakar detta, då händer något med honom, något be­friande och för­lösande. Själv säger han: ”I svagheten blir kraften störst”. En svaghet, ett han­dikapp som först upp­fattas som ett hinder, blir ett hjälpmedel och en välsignelse. Pau­lus vill t.o.m. skryta med sin svaghet. Han har fått något som till och med övergår hans obändiga vilja. Han har fått det som en gåva. Nu ”gläds han åt förolämp­ningar, svårigheter, förföljelser och nöd”. Till slut säger han: ”När jag är svag, då är jag stark”. Herren tycks till­låta svaghet för att ge oss del av en annan styrka än den vi har tänkt och förväntat oss. Den gåvan förenade Paulus ännu mera med Kristus. I ett annat brev säger han: ”Nu glä­der jag mig över att få lida för er”. Han offrar sitt lidande ”för Kristi kropp, som är kyrkan”. Han dras in i Kristi lidande, som på nå­got sätt blir hans. Och den närheten ger honom gläd­­je. Svagheten förlorar sin deprimeran­de förmåga och blir i stället ett tillflöde för större glädje.

Låt oss be om öppnade ögon för det som saboterar vår glädje.

Bed om ödmjukhet. Eller var åtminstone lite nyfiken på vad den innehåller.

Tveka inte att gå till bikt. Synder som inte biktas och botas leder till infek­tioner och till sår som varar sig.

Har du bett om befrielse från dina törntaggar och handikapp och bönen tycks förbli obe­svarad – förtrösta på Gud. När vi minst anar det går solen upp. Gud verkar medan vi sover. Han över­ger inte sina barn, men hans vägar är annorlunda och större än vi har tänkt. Gläd dig över att ditt namn är skrivet i himlen. Eller som vi bad i kollektbönen: ”låt vår befrielse från syndens makt glädja oss nu och för evigt”. Överlåt dig åt hans goda vilja och plan var­je dag.

Tacka för det ord som aposteln fick höra och som gäller för alla: ”Min nåd är allt du be­hö­­ver.” Man kan tacka redan innan man förstår budskapets fulla innebörd.

”Min nåd är allt du behö­ver.”

Amen.

pater Ingmar Svanteson