Kortpredikan 9 februari 2021

1 Mos 1: 20-2:4a; Ps 8: 4-9; Mark 7: 1-3

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan.

Fiskarna och djuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.”

Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Med an­svar för den övriga skapelsen. ”Allting lade du under hans fötter”.

Högtidligt, som frukten av ett samråd, säger Gud: ”Låt oss göra männi­skor till vår avbild, till att vara oss lika”. Fäderna såg det som ett rådslag mellan de tre Gudomspersonerna i den Heliga Treenig­heten.

Människan äger något som gör henne lik Gud. Hon har förmåga att se och förstå, också det hon inte kan iaktta med sina fysiska ögon, att tro. Och därtill förmå­ga att välja och vilja det goda, att äl­ska. 

Människan som ”Guds avbild” rymmer en inre dynamik och driv­kraft. Hon är kallad att ”bli lik Gud”.

Hon bär på en inre ”oro” så länge hon nöjer sig med mind­re, så länge hon nöjer sig med det skapade.

Samtidigt är målet för högt för att hon skall nå det på egen hand.

Därför sänder Gud den sanna avbilden, hans älskade Son, och ger hen­­­ne sin Ande, utgjuten i hennes hjärta.

Den ursprungliga planen med människan når i Kristus sin fullbor­dan.

Människans skapelse fullbordas i den heliga eukaristin.

”Låt oss göra männi­skor till vår avbild, till att vara oss lika”.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson