Kortpredikan 4 november 2021, S. Carlo Borromeo
Rom 14: 7-12; Ps 27: 1, 4, 13-14; Luk 15: 1-10
Carlo Borromeo var en hängiven biskop och herde i 1500-talets Milano. Han värnade om de fattiga och sjuka, också de pestdrabbade, allt i det tridentinska konciliets anda.
Han värnade om prästerna, deras utbildning och andliga liv: ”Var inte så generös mot andra att ingenting återstår för dig själv. Du måste visserligen ha omsorg om själarna, men inte så att du glömmer dig själv.”
I varje herde verkar den gode Herden, som letar efter det vilsegångna fåret. Vi hörde det i gårdagens avsnitt ur Benedictus regel (kapitel 27), som beskriver abbotens omsorg om felande bröder med hänvisning till just den liknelsen.
Herdens verk fortsätter i ”kvinnan”, vår moder Kyrkan, personifierad av jungfru Maria. Hon letar efter dem som låtit sig luras bort från ljuset och hamnat i något mörkt hörn.
Människan hamnar i mörker när hon låter sig luras att ”leva för sin egen skull”. I början kan det ”kännas” rätt, men i längden lagras bekymmer och oro. Där växer också domarna över och föraktet för de andra.
Också den som försöker vända om och upprepa sina föresatser kan hamna i mörker. Frukten tycks så usel och synden så envis.
Dit måste människan föras för att förstå att omvändelsen är ett verk av den gode Herden och hans helige Ande. Ett borttappat mynt kan ju inte göra någonting. Bara vänta.
Evangeliet berättar om vad Herden gör. Det är han som ”letar efter det borttappade tills han hittar det”.
Endast han kan ge oss del av den stora glädjen. Det är en gåva bortom alla känslor. ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.”
”Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren”.
Vi firar det i varje eukaristi.
pater Ingmar Svanteson
