Kortpredikan 4 maj 2021

 Apg 14: 19-28; Ps 145: 10-13b, 21; Joh 14; 27-31a

I Lystra har Paulus botad en man som varit född lam. Folket upp­fattar honom och Barnabas som gudar.

Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 gra­der. Nu stenar man Paulus och slä­­par honom ur staden. Jesus fick själv erfara den snabba svängningen mellan halleluja-rop och korsfäst-rop.

Men när lärjungarna samlas omkring Paulus reser han sig och nästa dag fortsätter han och Barnabas till en annan stad.

Senare skall han antyda vad som hände: ”en gång har jag ste­nats”. Han var ”sla­gen till marken men inte förlorad, tuktad, men inte till döds”.

Han har del i den kraftfulla ”frid” som den Uppståndne lämnat ef­ter sig. Pau­lus bekräftar i handling Jesu ord: ”Känn ingen oro och tappa inte mo­det”.

Oro är en känsla. Mod är en dygd. Alla vill känna friden, men få vill vara modiga. Alla vill höra om friden, men få vill bära kor­set.

Paulus ”styrkte lärjungarna”, också genom att förvarna dem: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike”.

Oron hotar hela tiden att ta över. Det räcker med att läsa tidning­en eller att ge rum för en orolig, självömkande eller högmodig tan­­ke. Genom spric­­kor i vaksamheten sipprar modlöshet och tvi­vel in. Utan mod samverkar människan med det onda.

Redan en sekulär röst (Jordan B. Peterson) säger att det be­hövs mod för att inte fångas av och samverka med tillvarons ondska och vidrigheter. Utan mod kan människan inte älska.  

Vi borde veta det. Jesus både tröstar och befaller:

”Känn ingen oro och tappa inte modet.”

                                                                                                                   pater Ingmar Svanteson