Kortpredikan 3 januari 2022
1 Joh 2: 29-3: 6; Ps 98:1, 4-6; Joh 1: 29-34
”Den som förblir i honom syndar inte.”
Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt moraliskt ideal. Johannes formulerar en verklighet.
Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av honom som har döpt oss med helig Ande.
Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta. Allra minst när det gäller en allvarlig synd.
Den som syndar måste först ”lämna” Jesus. ”Den som syndar känner honom inte”. Att ”känna” betyder att ”ha gemenskap med”. Att ”inte känna honom” betyder att lämna gemenskapen med honom. Att sluta ögonen för ljuset och gå in i halvdunklet. Ett tecken på det är att bönen tystnar.
Syndaren ger rum för vad erfarenheten kallar ”tillfällen till synd”, platser, bilder, umgänge eller tankar som frestar till synd.
Syndaren har ”dragit sig undan”, som Benedictus säger i regelprologens avslutning. Onda tankar tar över och människan faller för frestelsen. Hon har själv lämnat ifrån sig de verktyg den döpte har till förfogande.
Vi ber, håller oss vakna och håller ut i kampen för att förbli i honom. Det sker i tro. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”, säger Herren.
Det sker inte bara för att undvika synden. Det sker i den tro som övergår i hopp. ”Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren.”
Det öppnar för förvandlingen. Vi mediterar för att bli seende, för att bli kontemplativa.
Mönstret ser vi i den heliga eukaristin, där kyrkan, själv undervisad av profeten, säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synd”.
Att kommunicera är att skyddas, att stärkas i gemenskapen med Herren och att förvandlas av honom som vi får del av.
”Den som förblir i honom syndar inte.”
pater Ingmar Svanteson
