Kortpredikan 3 augusti 2019, Vårfrumässa
3 Mos 25:1,8-17; Ps 67:2-3,5,7-8; Matt 14:1-12
Den sjunde dagen var sabbatsdag, dagen för vila och en påminnelse om att både människan och naturen var skapade av Gud. Människan är förvaltare, inte ägare.
Det fyrtionionde året, efter sju gånger sju år, med året räknat som en vecka, ”sju årsveckor”, skulle också jorden få vila. Det femtionde året firades som ett jubelår. De som ådragit sig skuld och fått lämna sin egendom i betalning skall återfå sin arvsbesittning.
Sannolikt har det knappast praktiserats konkret, men påminnelsen var viktig. Den gav en skymt av paradiset. Också marken får vila, den mark som folket bara har till låns, eftersom den tillhör Herren.
I jubelåret skymtar Guds ursprungliga plan med hela sin skapelse fram.
Kyrkan har tagit det mosaiska jubelåret i arv och år 2016 firade kyrkan som ett barmhärtighetens jubelår.
Kontrasten, den exploaterade och sjuka skapelsen, möter vi i evangeliet. När Herodes hör talas om Jesus, tror han att Johannes Döparen har återuppstått från de döda. Han förföljs av dåligt samvete. Han har ju låtit halshugga Johannes, som påtalat hans synd.
Den ena synden bereder mark för den andra, äktenskapsbrott, människofruktan, feghet... En ”doft av död till död”.
I sitt martyrium fullbordar Johannes Döparen sin kallelse att bereda väg för den som skulle komma efter honom. Hans martyrium pekar fram mot Kristi påsk och den nya skapelsen.
Det nyskapade och återupprättade paradiset ser vi tydligast i jungfru Maria.
Guds plan, hans försoning och nyskapelse genom Kristus, är fullbordad i Maria. Hon är tecknet på att det är verkligt.
Hon personifierar Kyrkan. Hon påminner kyrkan om det jubelår som firas i varje eukaristi, där vi blir delaktiga av vår ursprungliga och nyskapade ”arvsbesittning”.
”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud min frälsare”.
pater Ingmar Svanteson
