Kortpredikan 26 september 2024, Ss. Kosmas och Damianos, martyrer
Pred 1: 2-11; Ps 90: 3-6, 12-14, 17; Luk 9: 7-9
”Allt är fåfängligt! Inget nytt sker under solen.”
Predikaren i Gamla Testamentet låter som dyster pessimism. Allt tycks vara ett enda tröstlöst kretslopp.
Men är det inte snarare realism? En titt i historien bekräftar att människans villkor är sig märkligt lika, trots alla ”nyheter”.
Det är hälsosamt att lyssna till Predikaren. Munkar har läst den och känt igen sin kallelse att bryta upp och söka det enda nödvändiga.
Som människor kan vi dock bara ta ett steg i taget. Psalmisten ber: ”Lär oss betänka hur få våra dagar är, så att vi får hjärtats vishet.”
Så fortsätter psalmen: ”Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr.” Guds ord och särskilt Psaltaren gör människan till en ständig sökare, men inte av vad som helst.
Herodes vet inte vad han skall tro när han hör berättas om Jesus, men han ställer frågan: ”Vem är då han som jag hör allt detta om?”
Evangeliet vittnar om en ”nyhet” som aldrig blir gammal.
”Inget är nytt under solen”, det är realismen – men om solens upphov har kommit? Tron bekänner honom som ”ljus av ljus”.
Kosmas och Damianus blev offer för Diocletianus förföljelse. De vittnade om: ”Det nya och eviga förbundets blod”.
pater Ingmar Svanteson
