Kortpredikan 26 maj 2021, S. Gregoriuis VII, påve

Syr 36: 1-2, 5-6, 13-19; Ps 79: 8, 9, 11, 13; Mark 10: 32-45

Gregorius VII (d. 1085), benediktin som blev påve, kämpade för kyr­kans frihet från världslig inblandning. Kej­saren Henrik IV fick göra sin botvandring till Canossa. Men kampen för kyrkans frihet, libertas ecclesiae, blev lång.  

Kyrkan måste vara ”fri, kysk och katolsk”. Hon får ”aldrig försona sig med ondskans makt, utan slå vakt om friheten att göra vad din kärlek har be­fallt” (kollektbönen). Endast då utför hon sin tjänst för världen.

Redan Syrak vet att Israels Gud är ”allas Gud”. Han ber för ”alla hednafolk”: ”Må de få erfara: det finns ingen annan gud är du, Herre.”

Men kampen får inte sker med vilka medel som helst. Inte med världslig makt, utan genom att tjäna och ge sitt liv.   

Jakob och Johannes säger sig vara beredda att dricka samma bä­­gare som sin mästare, men de kände inte sin egen svaghet. De måste dricka lidandets bägare och lära sig ödmjukhetens väg.

Det avgörande sker i kyrkans inre och i den enskildes hjärta. Det skymtar redan i Syraks bön: ”Låt Sion genljuda av dina gärning­ars lov och ditt tempel fyllas av din härlighet”.

I den heliga eukaristin firar kyrkan honom som ger sitt liv till lösen för många. Hon fylls med Guds härlighet. Hon blir ”fri, kysk och ka­tolsk”.

I det hjärta som renas sker samma förvandling.

                                                                                                                          pater Ingmar Svanteson