Kortpredikan 24 december 2022

2 Sam 7: 1-5, 8b-12, 14a, 16; Ps 89: 2-5, 27, 29; Luk 1: 67-79

Ju närmare julen vi kommer desto ettrigare blir demonerna. Inte bara i familjer eller bland de ensamma. Också i kyrka och klos­ter.

Det borde inte förvåna oss. De gillar inte det barn vars födelse vi snart skall fira. Barnets ljus är dem förhatligt.

Antingen frestar de med klagan, irritation, aggressiv vrede, eller med uppgivenhet, missmod, kryddat med självömkan.

Vi vet att det är en kamp mot andliga makter. Kampen måste där­för föras med andliga vapen, framför allt bön. Dessutom, lite hu­mor är inte att förakta.

Själva klarar vi det inte. Men med ”Gud kan vi göra mäktiga ting”.

Sakarias liknar denne Gud vid en ”soluppgång”. Det är ti­den mel­lan nattens mörker och dagens ljus.

Som kristna le­ver vi inte i det fulla ljuset, men i gryningen, i sol­upp­gången. Kyrkan låter oss höra Sa­karias ord på julaftonens morgon, innan solen riktigt gått upp. 

Men redan gryningen ger oss del av det ljus som fördriver mörk­ret och dess makter.

Guds plan är större än till och med Davids goda och fromma am­bitioner. Han som erbjöd sig att bygga ett hus åt Herren.

Men vi vinner seger endast genom delaktighet i det ljus som föds och läggs i krubban.  

I hans ljus och kraft har vi möjlighet att driva ut alla mör­ka ”jul­de­moner”.

Kyrkan vet det när hon bär fram det eukaristiska offret, ”de gåvor du själv har givit henne”, de gåvor som är han själv.

”O Soluppgång, du avglans av Guds härlighet, du rättfärdig­he­tens Sol: kom för att lysa över dem som sitter i mörkret och i dö­dens skugga”.

                                                                                                        pater Ingmar Svanteson