Kortpredikan 23 februari 2023

5 Mos 30: 15-20; Ps 1: 1- 4, 6; Luk 9: 22-25

”Liv och död, väl­sig­nelse och förbannelse”. – Mose ställer folket inför det avgörande valet.

Gud tvingar inte. Det är människan som väljer. ”Om ditt hjärta vän­­­­­­der sig bort och du inte vill höra, om du låter förföra dig, så att du tillber andra gudar”. Till avgudarna hör själviskheten.

Det är lockande att följa den egna viljan och förbli her­re över sitt liv. Det bygger på lögnen att människan givit sig själv livet.

Hon säger sig ofta söka klarhet, men när klarheten er­bjuds, ryg­­gar hon tillbaka. Trots att det med tiden plågar och gör männi­skan ”in­­krökt i sig själv”, till fånge i egots fängelse,

Je­sus formulerar samma val: ”Vad hjälper det en människa om hon vin­ner hela världen men får betala med att mista sig själv?”

Samtidigt ger han sitt oerhörda löfte: ”den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det”.

Askonsdagen påminde om de bistra villkoren. Den som försöker leva sitt liv på egen hand, med sig själv som cen­trum, mister sitt san­na jag och därmed sitt liv. Hon blir stoft och jord.

Att gå i Jesu spår betyder att lämna det illusoriska jaget och åter­få det liv som Gud andades in i stoftet, det som gjorde oss levan­de.

Jesu tal, att ”förneka sig själv och varje dag ta sitt kors”, kan för­skräc­ka, och det kan behövas vägledning för att inte miss­för­stås.

I grunden är det livsbejakan­de. Kristus Jesus har kommit för att ge oss livet tillbaka.

Fastetidens bot, bön och barmhärtighet ger oss försmaken, den andliga gläd­­jen.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson