Kortpredikan 22 september 2022
Pred 1: 2-11; Ps 90: 3-6, 12-14, 17; Luk 9: 7-9
”Allt är tomhet! Inget nytt sker under solen.”
Predikaren i Gamla Testamentet låter som dyster pessimism. Allt tycks vara ett enda tröstlöst kretslopp.
Men är det inte snarare realism? En titt i historien och i dagens tidning bekräftar att människans villkor är sig märkligt lika, trots alla ”nyheter”.
Det är hälsosamt att lyssna till Predikaren. De tidiga munkarna läste den gärna och kände igen sin kallelse att bryta upp och söka det enda som inte är tomhet, det enda nödvändiga.
Munken som blev biskop i Trondheim, Erik Varden, talade i tisdags för oss präster och diakoner om att förhärliga Gud i sin kropp, inte minst genom kyskheten.
Det är inte en kamp mot naturen. Tvärtom är dess mål att bli hel, integrerad till kropp och själ, att tjäna sin sanna natur befriad från främmande ockupanter, antingen man är gift eller celibatär.
De tidiga munkarna, inte minst ökenfäderna, visste att den svåraste frestelsen är hopplösheten.
Men det återstår alltid en liten marginal av frihet, att vägra ge upp hoppet om Guds nåd.
Inget är nytt under solen säger Predikaren, med ett undantag, solen själv.
Om en ökenfader blev det sagt att han på lördag kväll, medan söndagens glans gjorde sig redo, vände ryggen mot solen, lyfte händerna mot himmelen och bad tills solen upplyste hans ansikte.
pater Ingmar Svanteson
