Kortpredikan 2 september 2024
1 Kor 2: 1-5; Ps 119: 97-102; Luk 4: 16-30
Paulus påminner de troende i Korinth hur de kom till tro. Det var inte genom ”förkrossande vältalighet och vishet”. Tvärtom. Aposteln var ”svag och rädd och full av ängslan” när han uppträdde bland dem. Deras tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.
Det gällde också innehållet i hans förkunnelse. Det enda han ville förkunna var den korsfäste Kristus.
De som kräver att den korsfäste skall stiga ner från korset och bevisa att han är Messias förblir blinda.
’Så länge världen ser ut som den gör, kan jag inte tro på en barmhärtig Gud…’
Det är samma mönster i Nasarets synagoga. Först är de visserligen imponerade av hans ”ljuvliga ord”, men när han berättar om hur Guds profeter sändes till hedningar, men lät det egna folket hungra eller förbli sjuka, driver de ut honom ur synagogan.
Glädjebudet når de fattiga. De blinda får sin syn och de förtryckta frihet.
Människan måste tydligen höra till de ”fattiga”, ”fångna”, ”blinda” och ”förtryckta” för att höra vad profetian säger och få del av trons kraft.
Benedictus vet det och beskriver vägen till insikt i sitt kapitel om ödmjukheten.
Den ödmjuke hör och förstår: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”.
pater Ingmar Svanteson
