Kortpredikan 2 november 2020. Alla själars dag

Klag 3: 17-26; Ps 23;  Rom 8: 14-23;  Joh 6: 37-40

Kyrkan firar Alla själars dag i ljuset från Kristi uppståndel­se. Hans uppståndelse på­minner om det ljus som ”fick natten att lysa som dagen”.

Vi behöver detta ljus för att inte dras in i dödens mörker. Så kan ju livet upplevas. Att det blir mindre och mindre kvar av livet ju när­mare den fysiska döden vi kommer. Men Kristi upp­ståndel­se visar att hans liv är starkare än döden.

Då förändras synen på döden. Aposteln Paulus kallar dö­den ”en vinning”, något vi ”tjänar på”, en ”vinst”. Ambro­sius kallar döden ett ”fräls­ningsmedel”. Därför ”förkunnar” Kyrkan Herrens död i varje mässa. Hans död öppna­de vägen till liv, och fortsätter att göra det. 

I det ljuset kan Benedictus uppmana oss att dagligen tän­ka på döden. Att frivilligt påminna oss om vår dödlighet, men göra det i ljuset av vår tro. Som vår Herre frivilligt bejakade sitt lidande och övervann det, går vi i hans fotspår frivilligt vår egen död till mö­tes. Fäderna kallar det ett bo­te­medel mot dödsfruktan, svår­mod och dysterhet. 

Igår fick vi hjälp av ”de starkaste”, av helgonens förbö­ner. Idag gör vi tjänst för de ”svagaste”, för dem som gått före oss med trons tecken. De dö­da kan inte längre själva påver­ka sin rening. De behöver och får hjälp av våra böner, fr.a. genom det eukaris­tiska offret.

Vi har uppdraget att ”bära de andras bör­dor”, i kraft av Kristi död och uppståndelse. ”Detta är Guds vilja”, säger Sonen, ”att jag inter skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den sista dagen”.  

”Evig vila giv dem, o Herre, och låt det eviga ljuset lysa för dem.”

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson