Kortpredikan 19 oktober 2019, S. Paulus av Korset, präst
Rom 4: 13, 16-18; Ps 105: 6-9, 42-43; Luk 12: 8-12
”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde”.
Abraham trodde på löftet om en son, trots att hans höga ålder talade emot det. Han trodde på den ”Gud som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hans tro övergår i hopp.
Längre fram i sitt brev skall Paulus säga att han är stolt över sina lidanden, ”ty lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp”. Kan lidande föda hopp?
Paulus av Korset (d. 1775) hade upptäckt Kristi lidande som en källa till glädje och hopp. Han vittnar om hur kraften rinner fram - också i lidande och motgångar.
I kollektbönen ber vi: "Lär oss att som den helige Paulus i kärlek omfatta Kristi kors." I stället för att knota och vilja bli av med korset, omfattade han det. Man kunde säga att han omfamnade det.
Benedictus använder samma ord när han talar om att i tålamod uthärda motgångar, lidanden och orättvisor. Det låter omänskligt, men hemligheten är att det öppnar för korsets kraft.
Att kännas vid Jesus inför människorna kan kräva ord, en klar bekännelse till sanningen. Men inte om att vinna en ordduell. Det som behöver sägas när vi ställs till svars är en gåva som skall ges oss genom Anden. Det erfar den som slutat hoppas på egna ord.
Det gäller också i bönen, som Paulus skall säga senare i samma brev. När alla egna ord tagit slut kan Anden börja be i oss och ”vädja för oss med rop utan ord”. Som när Abraham höll fast vid hoppet trots att ”allt hopp var ute”.
Vi firar den heliga eukaristin i tron: ”Din död förkunnar vi och din uppståndelse bekänner vi”. Men också i hoppet: ”Till dess du återkommer i härlighet”. Ett hopp som ger oss del av det vi hoppas på.
Tron hoppas också när allt hopp är ute. Tron hoppas på den Gud ”som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”.
pater Ingmar Svanteson
