Kortpredikan 19 februari 2022, Vårfrumässa

Jak 3: 1-10; Ps 12: 2-5, 7-8; Mark 9: 2-13

Det är plågsamt att höra Jakob beskriva tungans makt. Han jäm­för tungan vid en liten eld som kan sätta en hel skog i brand. Men det är svårt att inte ge honom rätt.  

Alla vet vad ett litet ord kan ställa till med.

Vi känner Benedic­tus och de andliga fädernas varningar för det ohejdade och myckna pratandet. För Jakob tycks endast den full­kom­lige kunna betvinga tungan och därmed tygla hela kroppen.

Det goda talet hör vi mellan Mose, Elia och Kristus på förklarings­berget. Det samtalet sker i det ljus där både lagen och profeterna kommer på rätt plats och allting genom Kristus får sin slutliga för­klaring.

Botemedlet för den bångstyriga tungan hör vi i rösten ur molnet, Faderns röst om sitt eget ord, sin älskade son, som blivit männi­sko­son: ”Lyssna till honom!” Benedictus inleder sin regel med samma maning: ”Lyssna till Mäs­tarens un­dervisning!”

Att styra sin tunga är därför inte bara en fråga om disciplin. Tung­an styrs av hjärtats tankar och hjärtat kan bara förvandlas när det själv lyssnar, lyssnar sig in i det samtal som hela tiden pågår mel­­­lan Mose, Elia och Jesus. Vi kallar det lectio divina, läsning av Guds ord. 

När den klarsynte rannsakar sig upptäcker han att hans tunga slinter när han har slutat lyss­­na. Bönen, som är ett svar på Guds ord, har tystnat. Då löper tungan otyglad.

Så inte hos Maria som gömde och bevarade allt hon hört i sitt hjärta. Hon talade ”få och förnuftiga ord”.

Och hon sjöng sin lovsång, liksom kyrkan sjunger den heliga eukaristin.

                                                                                                       pater Ingmar Svanteson