Kortpredikan 19 december 2020

Dom 13: 2-7,24-25a; Ps 71 :3-4a,5-6b,16-17; Luk 1: 5-25

Manoachs ofruktsamma hustru får löfte om en son. Denne skall räd­da folket ur fiendens hand. Hans namn, Simson, är besläktat med det hebreiska ordet för ”sol”.

Fol­ket får nytt hopp. Gud har inte övergett sitt folk.  

Sakarias och hans hustru Elisabet, som också var barnlösa, får även de löfte om en son. Han skall bli stor inför Herren och många kommer att glädja sig över hans födel­se.

Men Sakarias har svårt att tro ängelns ord. Han blir stum och får nio månaders tid för eftertanke.

På julafton skall vi höra hans lov­sång om soluppgången för dem som sitter i mörker och i dödens skugga. Kyrkan ber den varje dag i sin morgonbön Laudes. Den växte fram ur Sa­karias tysta bön och vän­tan.

Säkert bad han under den tiden om tro. Ängeln hade ju angett brist på tro som skäl till att han berövats talförmågan. Inte som ett straff, men som en möjlighet att rena hjärtat.

Låt oss be om trons gåva inför den kommande högtiden. Så att vi kan bli hoppets vittnen om den Gud som låter de ofruktsamma bä­­­ra frukt.

Pandemi och klimatkris skapar lätt oro och förvirring. Det kristna hoppet ger sådant rimliga och rätta proportioner. Vi påminns om honom som håller allt i sin hand.   

Vi hör det i varje mässa i prästens inskott i Fader vår: Ja, fräls oss, Herre, från allt ont, och ge oss frid i våra dagar, så att vi ge­nom din barmhärtighet alltid går fria från synd och är trygga i all oro och förvirring, medan vi lever i hoppet om saligheten och vän­­tar på vår frälsarens Jesu Kristi återkomst”.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson