Kortpredikan 18 februari 2019

1 Mos 4:1-5,25 Ps 50:1,8,16b-17,20-21 Mark 8:11-13

Berättelsen om människans avfall från Gud kan kallas en ”sann myt”. Den beskriver vad som händer hela tiden.

Synden mot Gud bereder väg för synden mot nästan. När människan på egna villkor vill vara ”lik Gud” skadas också förhållandet till brodern. Ateistiska kulturer har mycket blod på händerna.

Kains brodermord styrdes av avund. Den som frestas att såra och skada sin broder känner igen sig. ”Varför är du vred, och varför är din blick så mörk?”

När frestelsen bejakas leder den till synd. Trots att människan blivit varnad: ”Har du gott i sinnen, då ser du frimodigt upp…du bör råda över synden”.

När Gud frågar efter brodern svarar hon: ”Skall jag ta vara på min broder?” Den som lever i mörker förnekar också det självklara.

Kain uppmanas att lägga örat mot marken: ”Hör, din broders blod ropar från jorden”.

Människan ser sin delaktighet i det som händer i världen, även om hon inte är direkt inblandad. Hon ser det i den egna synden mot sin broder.

När Kain inser vad han har gjort ser han en ”ostadig och flyktig” framtid, i fruktan för både Gud och människor.  

Men inte ens brodermord gör slut på Guds barmhärtiga tålamod. Kain skyddas. Guds plan går vidare.

Kains skuld står dock kvar. Han drar den logiska slutsatsen: ”Min missgär­ning är större än att jag kan bära den”. Blod kan bara sonas med blod, ty i blodet finns livet. Människan behöver blod, och därmed liv, från någon som själv är oskyldig, mäktig och barmhärtig.

Gud hade tagit emot Abels offergåva. Men Abels utgjutna blod är ett större offer. Det blir en profetia om det blod som utgjuts på Golgota och som enligt He­breerbrevet talar ”starkare än Abels blod”.

Det blodet ropar inte på hämnd. Det är ”utgjutet till syndernas förlåtelse”. Det ropar på försoning för alla brodermord.

Kyrkan bär fram detta offer i varje eukaristi.

”Se med välvilja och glädje på dessa gåvor och tag emot dem i din godhet, så som du en gång ville ta emot din rättfärdige tjänare Abels gåvor.” (första eukaristiska bönen)

                                                                                               pater Ingmar Svanteson