Kortpredikan 15 oktober 2022, S. Teresa av Jesus, jungfru, kyrkolärare

Ef 1: 15-23; Ps 8: 2-3a, 4-7; Luk 12: 8-12

Läsningarna i denna mässa är inte valda för dagens helgon, den heliga Te­resa. Ändå målar de en tydlig bild av henne, hur den me­del­måt­tiga nunnan förvandlas.

Hon fick, som aposteln Paulus säger, ”vishetens och uppenbarel­sens ande”, hen­nes ”inre öga fick ljus”. Hon såg målet, ett ”rikt och härligt arv”, och kunde vi­sa sina systrar vägen dit.

Hon fick en ”oerhörd kraft”, samma kraft som ”uppväckte Kristus från de döda”.

Hon använde den när hon på mödosamma resor grundade nya kloster. Hon fick den på nytt när hennes reformer ifrågasattes. Allt riskerade att gå under, men räddades ändå till slut.

När hon frågar varför hon skadas i sitt ben, får hon klarhet om att det är så umgås Gud med sina vänner.

Också i dagens evangelium känner vi igen hennes undervis­ning.

Det säger att bekännelsen till Människoso­nen avgör om männi­skan skall kännas vid inför Gud.

Teresa lär att vägen till Gud går genom ”Kris­ti allraheligaste Man­dom”. Också för den som når ”kontemplationens högsta höjder”.

”Att betrakta hans liv ger oss det bästa mönstret.” Kär­lek föder kärlek.

Den ”strängare” observans hon införde, ledde inte till trötthet, utan till lätthet och ”ringa möda”.

Hon blev historiens första kvinnliga kyrkolärare.

”Låt oss finna näring i hennes undervisning och tändas av läng­tan efter den sanna heligheten.” (kollektbönen)

                                                                                                                  pater Ingmar Svanteson