Kortpredikan 13 februari 2019

1 Mos 2:4b-9,15-17 Ps 104:1-2a,27-28,29bc-30  Mark 7:14-23 -

Den första skapelseberättelsen svarade på frågan vari­från allt kommer.

Den andra skapelseberättelsen, som vi hör i dagens mässa, sva­rar på andra frågor. Framför allt på frågan varför människans till­varo ser ut som den gör. Inte minst på frå­gan om döden och det onda.

Det är Gud som blåser in liv i människan. Ingen ger sig själv livet. Ing­en kan ge liv åt någon annan. Utan Gud är människan bara ”stoft”.

Människan lever i en underbar värld, med ”alla slags träd som va­r ljuv­liga att se på och goda att äta av”. Hon får fritt äta av alla träd, utom ett.

Friheten har en gräns. Människan påminns om att hon inte är su­ve­rän och oberoende. Hon har inte gett sig själv livet.

Denna gräns symboliseras av det träd som kallas ”kunska­pens träd på gott och ont”. Äter människan av det trädet drar hon över sig dö­den och blir åter ”stoft”. Människan kan inte skapa liv, men hon kan förstö­ra och döda det.  

Jesus klargör vad som händer när människan passe­rar den­na ödes­digra gräns. När männi­skan släpper in och bejakar on­da tan­kar i sitt hjärta leder det till: ”otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själv­isk­het, ondska, bedrä­ge­ri, liderlighet, avund, förtal, högmod, för­blindel­se”.

Men Gud har inte satt punkt. Han vill inte bara återge sina barn livet och friheten. Genom att pröva människan, vill han ge henne evigt liv och viljan att fritt göra det goda.  

Kyrkan läser skapelseberättelsen i ljuset av den nya skapel­sen. ”Livets

träd” är en profetia om Jesu Kristi kors.

I den heliga eukaristin ger han oss frukterna av ”Livets träd” och låter oss smaka den sanna frihetens sötma.

                                                                                               pater Ingmar Svanteson