Kortpredikan 12 november 2021, S. Theodoros av Studion, abbot
Vish 13: 1-9; Ps 19: 2-5; Luk 17: 26-37
Theodoros, d. 826, blev ledare för Studiosklostret i Konstantinopel. Det monastiska livet blomstrade, den liturgiska bönen, studier och manuellt arbete. Han lade den teologiska grunden till den kristna bildkonsten, ikonografin. Motståndarna till att avbilda Kristus sade att Gud inte låter sig avbildas och att Kristi mänskliga kropp är ointressant.
Med stöd av Kyrkans tro svarade Theodoros att Kristi två naturer, den gudomliga och den mänskliga, är förenade i en person. Det är den personen som avbildas. Det är hans ansikte vi söker. Han fortsätter att söka och se människan. Vi ser för att bli sedda.
Vishetens bok ser Skaparen i och bakom tingens skönhet. Det finns en viss likhet, en analogi, mellan skapelse och Skapare. ”Ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram.”
Visheten kallar dem dåraktiga som ”inte ur det sköna de såg hämtade kunskap om Honom som är”. En diskret hänvisning till det heliga Gudsnamnet, till den Gud som är.
Visheten tillägger urskuldande: ”Ändå förtjänar dessa människor inte att klandras så strängt”. Men tillägger: ”urskuldas helt kan de inte”.
De som också sett den uppenbarade sanningen, med kulmen i Evangeliet, bedöms strängare.
De har hört hur det gick för folket på Noas och Lots tid. Straffet drabbade alla som levde dåraktigt, som om Gud inte fanns.
Till slut använder Jesus ett ordspråk: ”Där liket ligger, där samlas gamarna”.
Syftar han på dem som tagit emot Anden, men sedan inte frågar efter Anden? De kan jämföras med ett lik, som saknar liv. Med sitt dåliga samvete dras de till varandra, som gamarna till liket.
Den heliga eukaristin firas med både skapelsens och nådens gåvor. Naturens gåvor, förädlade av människans arbete, sång, liturgins gester, textilier, arkitektur, ikoner.
Nåden förvandlar och fullbordar gåvorna och dem som söker och ser med rent hjärta.
Hela eukaristin blir en ikon. Vi ser och blir sedda. Vi kommunicerar för att förvandlas.
pater Ingmar Svanteson
