Kortpredikan 11 oktober 2022, S. Johannes XXIII, påve
Gal 5: 1-6; Ps 119: 41, 43-45, 47-48; Luk 11: 37-41
För idag sextio år sedan öppnade den helige påven Johannes XXIII det andra Vatikankonciliet.
I sitt invigningstal antyder han de allvarliga frågor som mänskligheten brottas med. Han säger att frågorna är oförändrade trots att nästan tjugo århundraden har förflutit. ”Kristus Jesus är fortfarande mittpunkten i människornas historia och liv.” Så fortsätter han: ”Herrens sanning består för evigt”.
Han hänvisar till vad Petrus sade till den olycklige mannen som bad om en allmosa: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå”.
Påven fortsätter: ”Kyrkan erbjuder inga förgängliga rikedomar åt dagens människor. Hon räcker dem den himmelska nåden, som upprättar och ger dem värdigheten som Guds barn, detta kraftiga skydd och denna hjälp att göra deras liv mera mänskligt”.
Den helige Johannes´ avsikt med konciliet var att Kristi ljus skulle lysa klarare. Läser vi konciliets texter så ser vi denna avsikt bekräftad. Antingen det gäller liturgin, den heliga skrift, relationen till andra samfund och religioner eller kyrkans plats och uppgift i världen.
I konstitutionen om ’Kyrkan i den moderna världen’ står det: ”Det är först det människoblivna Ordets mysterium, som kastar ljus över människans mysterium”.
Konstitutionen om Kyrkan börjar med orden ”Lumen gentium” – det betyder ”folkens ljus”. Men ordet ”ljus” syftar inte på Kyrkan, utan på Kristus. ”Kristus är folkens ljus.”
Den helige Johannes XXIII ville inte förändra kyrkans lära och heliga sanningar. Det var Kristi ljus som han ville höja som en ”sanningens fackla”.
”Kyrkan öppnar sin läras källor på ett rikare sätt, så att människorna i ljuset från Kristus helt kan förstå vilket mål de bör eftersträva. Genom sina barn vill hon överallt vidga utrymmet för den kristna kärleken, detta oöverträffade medel att rycka upp fiendskapens sådd med roten och främja endräkt och fred, byggd på rättvisa och allas broderliga samhörighet.”
Det var inte ”världen” som skulle förändra kyrkan utan Kristi ljus som skulle förvandla världen.
pater Ingmar Svanteson