Kortpredikan 10 september 2021
1 Tim 1: 1-2, 12-14; Ps 16: 1-2a, 5, 7-8, 11; Luk 6: 39-42
Vad var det egentligen för fel med Saulus, förföljaren?
Många skulle hänvisa till hans fanatism och hänsynslöshet. Men iver i sig är inget fel.
Själv säger han: ”Jag handlade i okunnighet, i min otro.” Han ville väl, men såg fel.
Ljuset övervann honom på Damaskusvägen. Gud tog honom i sin tjänst.
Sin iver tog han med sig. Den onda ivern förvandlades till en god iver. Paulus ställde den i sanningens och nådens tjänst.
Han blev en vägledare för blinda. Den som vägleder andra måste själv se vägen. En blind kan inte leda en blind.
Samma mönster ser vi hos den som försöker ta bort flisan ur sin broders öga, men inte ser bjälken i det egna. Också den lärjungen vill väl, men ser fel.
”Ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.”
Det spelar ingen roll om bjälken är ”ädel”, goda avsikter och kanske många dygder. Varje bjälke i det egna ögat förblindar. Alla dygder påverkas och förvrids av högmodet.
Ödmjukhet är förutsättning för att se, bedöma och handla rätt.
Både för att älska sig själv, sin nästa och Gud.
Det leder inte till uppgiven förlamning, men till ivrig bön om delaktighet i Kristi ödmjukhet. ”Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta.” Bönen om ödmjukhet är också en bön om frimodighet.
”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och giv mig på nytt en frimodig ande.”
pater Ingmar Svanteson
