Kortpredikan 10 oktober 2024
Gal 3: 1-5; Luk 1: 69-75 (Responsoriepsalm); Luk 11: 5-13
I evangeliet uppmanas vi till ”påträngande” bön. Utan bön ingen fred. Utan bön har vi ingenting att erbjuda den vi möter eller den hungrande gästen, inte heller i klostret.
När bönen glöms bort tar annat över, projekt och aktiviteter, bekymmer och oro. Den egna själen svälter och krymper. Den fångas av oväsentligheter.
Bönen är paradoxal. Bedjaren kämpar, men bönhörelse förblir en ren gåva. Bedjaren kämpar, på ett sätt för att segra, men egentligen för att bli besegrad. Bönen sker i tro, i tro på Jesu löfte: ”Skall då inte Fadern i himlen ge helig Ande åt dem som ber honom?”
Galaterna hade återfallit i tro på den mosaiska lagen. Paulus frågar dem, nästan förtvivlat, vem som förhäxat dem. Det var inte ”genom att fullgöra lagen” som de fick Anden, utan genom att tro på vad de fick höra om Kristus.
Lagen behövs, men kan inte frälsa oss. Bönen behövs ännu mer, men vi ber för att själva förvandlas och bli mottagare av det vi själva saknar. Den som blir bönhörd, prisar inte sig själv.
Låt oss be den heliga eukaristin och upptäcka dess hisnande gåvor! Låt oss påträngande be om fred.
pater Ingmar Svanteson
