Kortpredikan 10 november 2021, S. Leo den store, påve och kyrkolärare
Vish 6: 1-11; Ps 82: 3-4, 6-7; Luk 17: 11-19
Leos den stores predikningar hör till kyrkans levande minne. Det är hans röst som varje jul förkunnar: ”Upptäck din värdighet, o kristna människa!”
Leo bekräftade kyrkomötet i Kalcedon 451 om att Kristi gudomliga och mänskliga naturer inte fick sammanblandas men ändå var förenade i en person. De församlade biskoparna utropade: ”Petrus har talat genom Leo!” Däremot försökte han inte förklara hur de två naturerna är förenade. Den ödmjuka tron vet det.
Leo gick obeväpnad emot den blodtörstige hunnerkungen Alarik och fick honom att ändra sina planer att erövra och skövla Rom. Historikerna kan inte förklara hur det gick till.
Vishetens bok kungör grundvillkoren för konungar och härskare: ”Det är Herren som har gett er väldet, er makt kommer från den Högste.” Leo representerar honom som ”inte viker för världslig storhet”. Leo kan ha påmint Alarik om Vishetens ord: ”Domen blir hård över höga herrar.”
Den sekulära staten avvisar och förnekar sådant tal. Men ideologier kan inte eliminera känslan för rätt och fel i människan. Vem har inplanterat den i henne, om inte hennes Skapare? De som stiftar lagar står under en oskriven och högre rätt. Kyrkan kallar det naturrätten.
Utan en yttersta och rättvis dom blir tillvaron inte bara meningslös. Den blir också omänsklig och öppnar för nihilism. En modern filosof hävdar att behovet av en yttersta och rättvis dom är ett slags gudsbevis.
Något liknande gäller skyldigheten att tacka för en gåva. Bara en av de tio som blivit botade kom tillbaka till Jesus för att tacka och ge Gud ära. Jesus frågar: ”Var är de nio?”
Frågan förutsätter denna ”grundlag” i människans liv. Det måste finnas någon att tacka när gåvan överväldigar. Till vem vänder sig ateisten när han vill tacka för tillvarons skönhet?
Benedictus uppmanar sina bröder att sju gånger om dagen ”frambära lovsång till vår Skapare för hans rättfärdighets domar”.
”Tacka alltid Gud”, säger aposteln, både för hans gåvor och för hans rättfärdiga domar.
Det är vad vi gör och lär oss i den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
