Predikan 5 söndagen i fastan 2022

Den otrogna befrias

Vi har kommit till femte fastesöndagen. Fastesöndagarna under årgång C utgör tillsammans ett mönster för en stor och djupgående undervisning om just omvändelse/försoning.

Det är evangeliet om den otrognas befrielse, som vi hör idag. Det är om hösten. Jesus har under flera dagar gett sin ljuvliga undervisning i templet, mitt under lövhyddohögtiden (sukkot), en tid för andlig rening för män och kvinnor, att försonas med Gud. Det är en tid av överflödande glädje: den bärgade skörden är en påminnelse om Guds godhet, och Israels folk fröjdar sig över Guds mirakulösa beskydd som följde dem i öknen, en helig åminnelse för hur jordelivet också är naturligtvis, in i vilket Jesus har talat underbart, om sig själv, som uppfyllandes allt och än mer: ”Är någon törstig, så komme han till mig och dricka. Den, som tror på mig, av hans liv skall, såsom skriften säger, flyta strömmar av levande vatten.” – Vad mer skulle Kristus, när han kommer, ha att säga?

Jesus drog sig efteråt tillbaka till Olivberget för att tillbringa natten i ensamhet och bön, men på morgonen därefter är han tillbaka igen. Det finns alltid en dag efter alla högtider, och, vad har vi då med oss från dem? Dagen efter kommer skriftlärda och fariséer med en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott och för henne till Jesus som ännu undervisade.

Där är nu Kristus, de skriftlärda, fariséerna & kvinnan. Och allt annat runt omkring, i periferin, bleknar liksom bort, även om minnet av de folkliga festligheterna och kanske även de skriftlärdes och fariséernas predikningar, eller i alla fall kännedom, om festens mening ändå finns som en slags eftervärme, som det nu är, också för oss, när vi lever och firar Guds stora och underbara gärningar.

Tillvaron blir plötsligt mycket allvarlig, när man nu anklagar kvinnan, och med ett illsint uppsåt begär att Jesus nu skall avgöra vad som skall ske med den som varit otrogen: och vi vet, att varje ord som Jesus här säger kommer att utveckla för dem, för alla, än mer, vem han är. Varje ord han säger kommer att avslöja, vad relationen mellan människa och Gud är. Varje ord, kommer att ha konsekvenser, för också, om vi kan uttrycka oss så, också för vad det framtida arvet, efter honom, kommer att vara.

Aposteln Paulus uttrycker detta arv, denna frukt, som redan förutsagts av profeterna, som övergången från en praxis baserad på den yttre lagen, till det som på olika sätt utlovats att Gud skall ge oss ett hjärta av kött, pånyttfödelsen i den helige Ande genom tron på Jesus, och så ett verkligen levande och livgivande existens i samme Herre.

Den helige Thomas Aquino skriver om vad som är karakteristiskt för den nya nådesordningen som kommit med Kristus och hans verk:  ”Nu är det som är övervägande i Nya testamentets lag, och på vilket all dess verkan grundar sig, den Helige Andens nåd, som ges genom tro på Kristus. Följaktligen är den nya lagen främst den Helige Andens nåd själv, som ges till dem som tror på Kristus.” (Summa Theologiæ I-II, Q. 106, A. 1)

Den yttre lagen, var given, observera inte som en förutsättning för befrielsen ur fångenskapen, utan som en riktningsgivare på vägen emot det förlovade landet, men den var också pekande fram emot, den som verkligen skulle kunna fullgöra den, vilken för människan efter synden, även om hon sluppit en timlig fångenskap, inte var möjligt. Även om vi bejakar det goda som här visas på, och, fattas bara annat, så är det en del av oförmågan som sådan, att vi i det offentliga, yttre, gärna föreställer oss som själv utan synd, och i alla fall framställer vi oss gärna så inför människor. Vi glömmer lätt, som någon sade, att då vi pekar finger åt andra, så är det redan genom skapelsen så, att vi då har tre fingrar som pekar tillbaka emot oss själva [pröva genom att illustrera med handen]

De begära att få äktenskapsbryterskan dömd. Men egentligen är det Jesus de vill få dömd. Det är känsligt, för äktenskapet som sådant, är, åtminstone vad gäller den jordiska kallelsen, den mest värdefulla mänskliga relationsformen. Och samtidigt, alla våra små otroheter, döljer vi ju så gärna.

Jesus svarar först genom en gest: att skriva på den stenbelagda grunden. Vad är hans dom? Jesus reser sig upp & säger: den som är utan synd, et c… När de hör detta beger de sig av, den ene efter den andre, med de äldste först. Dessa ord bryter igenom hyckleri, och öppnar samvetet för en större rättvisa, kärlekens rättvisa, som utgör fullbordan för alla buden. Återigen skriver Jesus på marken. Också de återstående beger sig därifrån. Nu är det bara två kvar. Jesus har avvisat de skriftlärdas fariséernas anklagelse.

Jesu absolverar kvinnan , och introducerar henne till en ny liv, orienterat till det goda. Vad det ingen som dömde dig? Inte heller jag dömer dig. Gå,  och synda nu inte mer. Gud önskar för oss bara det goda, och livet.

Det är också vad som förändrar fariséer Saul till Paul, som efter sitt möte med Herren som stått upp från döden, där allt annat, också bokstavligen försvann genom hans underbara ljus.  Det kommer, en händelse, säger Paulus, att det kommer en händelse, som utgör övergången till en ny tid, där vi får leva livet på ett nytt sätt, eftersom det också är ett nytt liv: ”inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror.” (Fil 3:9).

Den händelsen, är Kristi närvaro, hans ankomst, hans sändning, död och uppståndelse, den upphöjelse på vilken den Helige Ande ges. Nu har vi förberett oss under många veckor, och får snart bli närvarande inför själva detta skeendet. Och då har vi med oss också det som vi hört dessa söndagar, också den i dag, som så tydlig, och på förhand, bringar försoning, också är en förebild av den nya skapelsen. Kvinnan går vidare som given del i den nya skapelsens människa, i en slags fortsatt lövhyddohögtid, om än mer upplyft än den tidigare, i fröjd över Guds mirakulösa beskydd och till ett av nådens glädje präglat förhållande till medmänniskorna på pilgrimsvandringen.

Så, vad är arvet efter Kristus, frukten av hans påsk? Kyrkan har mycket klart för sig i stort vad vägen är i att sträcka sig emot det goda, men är mycket barmhärtig förhållandet till den konkreta människan. Världen däremot har ofta mycket oklart för sig vad som är det goda för människan, men är ofta mycket hård i dömandet av de enskilda som misslyckas.

Guds direkt ingripande nåd är alltid upplyftande. Den är upplyftande i skapelsen där han lyft oss upp ur intet (gratia increata elevans), och den är upplyftande och helande (gratia increata elevans et sanans) i den nya ännu underbarare nyskapelsen.

                                                                                                                 Pater Clemens