Predikan 30 söndagen under året 2024
Jer 31: 7-9; Ps 126; Heb 5: 1-6; Mark 10: 46-52
Vi har kommit till den 30:e söndagen under året, och evangeliet vi just hört utgör i själva verket en kulmen på en längre undervisning Jesus givit om vad det innebär att vara hans lärjunge. Jesus Kristus – vår levnads ljus –botar den blinde utanför Jeriko, och ger oss med detta också en strålande förebild just om att komma till honom, lyftas in på vägen, lyftas upp till att vara hans.
Såväl Jesus intåg som hans passage genom Jeriko återges helt summariskt, och inte heller nämns något om vad hans lärjungar eller folkhopen gör där. Allt i bakgrunden är oskarpt. För under reflektorernas ögon, väl fokuserat ”satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios.” Mannen är blind. Han har satt sig. Han finns längs vägen. Vad gör denna man? Inget. Han är stillasittande, blind, han är åsidosatt av de som trafikerar vägen. Han lyssnar på livet som skälver omkring honom med som med nonchalans utesluter honom. Han förblir sittande. Nu så får Bartimaios höra ”att det var Jesus från Nasaret”. Han vet inte var, men vet att han är där.
”Som en blind”, säger den helige Johannes av Korset, ”måste [själen] stanna kvar i mörkret, stödja sig på den mörka tron och välja den till sin lykta och ledare, i stället för att lita till sitt förstånd, sin smak, sina känslor eller sin fantasi. Ty allt detta senare är ett mörker som för henne vilse. Tron däremot står över allt sådant förstående, njutande, kännande och fantiserande. Blir själen emellertid inte blind i förhållande till dessa ting, och förblir hon inte fullständigt i mörker, uppnår hon aldrig det som mer är, nämligen det som tron undervisar oss om.” (BK II 4:2).
Plötsligt så bryter ändå Bartimaios tystnaden och börja att ropa: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Bartimaios hade tolererats som tystlåten och avvaktande. När han uppfattade att Jesus var där någonstans fick han som en högspänningschock, och så hoppar han så att säga över tiggarens goda ton, och säger i sak vad vi egentligen alla kan säga. Ropet uttrycker just önskan om att få bryta tystnaden och att få tas i akt.
Idag instämmer också vi i denna bön som i en efter- och vidareklang genom den heliga mässans Kyrie, som uttrycker just vår önskan om att dialog inför Gud och hela himlen och att få vara delaktig i det allra viktigaste, ofta vackert tonsatt alltefter kyrkoårets olika tider.
Men folkhopen börjar då att förebrå Bartimaios, för att få honom att tiga: Man ropar inte så där mitt på vägen. Men Bartimaios ber som vi alltid skulle, med beslutsamhet och med förtröstan som kommer av vissheten om honom som vi genom tron är vissa om är helt nära: ”Han ropade ännu högre: ’Davids son, förbarma dig över mig!’” Jesu stannar till, men han närmar sig inte, utan säger helt enkelt: ”Kalla hit honom.” Jesus är stilla. Bartimaios är stilla. Var och en stannar där de är. Men så kallar någon på den blinde. Vi vet att det finns en folkmassa runt Jesus, och även om vi kan föreställa oss ett och annat om en sådan, så är allt som evangelisten Markus registrerar bara den varm röst som inbjuder Bartimaios att resa sig: ”Var lugn. Stig upp, han kallar på dig.”
Den förmedlande rösten är vad som får den åsidosatte, blinde Bartimaios att kasta ifrån sig sin mantel, som att han inte längre visste vad han skulle göra med den. Han reste sig inte, utan ”sprang” upp. Den situation som verkat så hopplöst horisontell, framstår plötsligt som helt vertikal, och tron, hoppet och kärleken till Jesus växer snabbare än vad han nog själv skulle kunna ge ord åt. Trons fördjupande, hoppets stärkande och kärleken tilltagande, får honom att villigt vandra rätt, fram till erhållandet av fullheten i Guds gåva.
När Bartimaios väl står inför Jesus frågar denne än mer fordrande, men vackert: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Det är uppenbart, men vi behöver alla också ge ord åt det vår inre önskan: ”Den blinde sade: ’Rabbouni, gör så att jag kan se igen.” Bartimaios svarar med ett verb (anablepein) som förvisso korrekt översätts med att få se igen, men också med att få blicka uppåt.
Och genast kan han se och blicka – den kristna tron hjälper oss, påminner Jesus slutligen om, och att han möjliggör vår vandring. Nu ser Bartimaeus och kan välja vilken väg han vill följa: För Jesus säger inte till honom följ mig, utan gå, välj riktningen att följa. Och Bartimaeus började följa Jesus längs den väg som han tidigare inte hade kunnat se.
I evangeliet möter vi en egentligen en dubbel förvandling. Den mest uppenbara och fokuserade – för alltid relevant – är den hos Bartimaios som går från att sitta vid sidan av vägkanten till en lärjunge som följer Jesus på dennes väg, och det just när Jesus skall gå in i Jerusalem. Här är Bartimaios, helt förvandlad och integrerad i Guds folk på väg.
Den andra förvandlingen – också relevant i vår tid – är den som sker i folkhopen, åtminstone hos många av dem. Vilken oväntad och förunderligt vacker vändning i folkhopen, som tills slut inte endast står i vägen utan underlättar länken till Jesus genom att bjuda in Bartimaios att gå med tillförsikt. Men vad var det avgörande ordet som ledde fram till förvandlingen? Jesus stannade och sa: ”Kalla på honom”. Att vandra tillsammans är inte tillräckligt. Man måste också stanna upp och lyssna, lyssna till dem som ropar och lyssna till Jesu ord. Att lyssna till Jesus i tro är nyckeln till förändring. I den mån vi lyssnar till Guds ord omvänds vi genom att lära oss att lyssna till varandra bortom vår egen ibland störande inverkan.
Bröder och systrar, Jesus Kristus, Davids son, är vår tillflykt, fäste och vår tillförsikt, även om vi förvisso är gäster här på jorden, alltjämt något aningen tyngda av synden och dess olika följder.
Den avgörande skillnaden ligger helt och hållet i detta: att antingen vara parkerad vid sidan av vägen, utesluten från livet, eller att – tack vare Vår Herre Jesu Kristi påsk i Jerusalem, så väl inbjuden till redan här i Jeriko – upprätt få vara en del av livet, vandrandes i full gemenskap med honom, Jesus Kristus, vår levnads ljus.
pater Clemens av Sankt Gabriel