Predikan på minnesdagen för den helige Johannes av Korset 2019
1 Kor 2: 1-10a; Ps 37; Luk 14:25-33
Kära bröder och systrar,
Johannes av Korset kan verkligen representera många människor i vår värld och vår historia som genom svåra livsomständigheter reser sig till en anmärkningsvärd höjd av mänsklig värdighet och andlig rikedom. En antifon på minnesdagen säger ”Han öppnade sin mun i bön och Herren fyllde honom med ande och kunskap om Gud”. En annan antifon tycks kunna sammanfatta hela hans liv: ”Herren gav honom rikedomar ur ett stort mörker och en stor skatt som var undangömd”.
Det är viktigt att förstå att Johannes av Korset inte är ett ensamt unikt fall av höga andliga erfarenheter utan att han visat på en väg i Kristi efterföljd som ett mycket stort antal själar vandrat. Om vi säger att det är Korsets väg är det en antydan av vad denna väg innebär och vilka frukter den bär. Det är en inre väg av ständiga uppoffringar av kroppens och andens olika krav på tillfredsställelse.
Det är en väg i svår terräng och i svårt klimat men själen vill vandra den, därför att känner sig ledd av en kärlek som inte kan uttryckas i ord och inte kan tillfredsställas av någon jordisk mat eller känslomässig tröst. Ju mer vandringen kräver av gensvar och längtan, ju starkare föreningen med den som drar själen till sig.
Om Johannes – en präst som alltid levde nära Kristus i den heliga mässans mysterium – någon gång predikat över de texter Kyrkan i sin vishet ger oss i dag på minnesdagen – skulle han kanske känna igen varje ord som ljus och förklaring av Gud i Hans andliga närvaro:
”Det enda jag ville veta av när jag var hos er var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus,” är enastående ord av en av Jesu verkliga vänner, den helige Paulus, hedningarnas apostel, martyr av kärlek till den levande guden. Om man verkligen tänker på vad aposteln sagt och låtit oss få del av, kan vi säkert säga, ”här finns i Jesu kors en outtömlig källa av ljus och ande”.
Paulus förkunnar ”vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud berett åt dem som älskar honom” (1 Kor 2:9). Ja, kan Johannes av Korset ha tänkt, det är korsets väg som är ett uppenbarande av kärlekens väsen. Ja, måste han ha insett, Gud söker i sitt eget lidande för själarnas frälsning en kärlek hos människan själv. Gud törstar mer efter kärlek hos människan, än människan kan törsta efter kärlek från Gud.
Johannes förenar sig med psalmisten när han sjunger om natten: ”Jag sjunger om din storhet, Gud, min konung, nu och för evigt prisar jag ditt namn” (Ps 145: 1). Det är det underbara med hela vår tillvaro att så många människor har levt i Guds levande närvaro i en lovsång som aldrig tystnar. Vad betyder krig, olyckor, svält och törst efter vatten, när denna andens sång kan höras genom hela Skapelsen? Korset är den segrande vägen genom livet, hur det än gestaltar sig, det är den väg Jesus talar om när han kallar de troendes själar till sig: ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14: 27). Inte ens kärleken till sina närmaste kan stå i vägen för den som lärt känna kärleken. Den kärleken som är vår första plikt här på jorden är en föraning av den kärlek som Gud har i beredskap åt dem som älskar Gud.
Kära bröder och systrar, alla sanna kyrkolärare, och Johannes är en av dem, har samma erfarenhet och samma vittnesbörd: kärleken är allt. Otaliga själar har upplevt det som antifonen på minnesdagen säger: ”Han öppnade sin mun i bön och Herren fyllde honom med ande och kunskap om Gud”. Amen.
diakon Göran Fäldt