Predikan 5 söndagen under året 2020

Jes 58: 7-10; Ps 112; 1 Kor 2: 1-5; Matt 5: 13-16

Ute i världen är vi kristna ofta förföljda. Fysiskt, socialt, religiöst. Medialt, ideologiskt, rättsligt. Som i fallet kardinal George Pell i Australien som är fängslad för ett brott ingen tror han kan ha begått.  

Ingen av oss kan välja en viss form av förföljelse för trons skulle, inte heller undvika förföljelse. Var vi än är, är vi, i princip, förföljda – om vi är Kristi lärjungar. Inte heller kan vi önska att inte vara eller finnas till. Men vi kan önska – och för kallelsens skull måste vi önska – någon form av förkastelse eller utlämnande.

Paulus säger det med all tydlighet: ”Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus”. Att vilja vara med den korsfäste, är, i trons ljus, inte flykt från verkligheten eller dödslängtan, utan en erfarenhet av att med Kristus stå i världens ljus, ljuset ”som lyser för människorna”.

Jesus kom till det som var hans, men världen  ville inte ta emot honom. Inte bara att de vände sig bort från honom, utan att de förföljde honom. Vi som kristna kan inte vilja inte finnas till, eller vara till, men de som förföljer vill att vi inte finns till. Det är ju den brutala verkligheten bakom all förföljelse.

Man säger i vår förvirrade och relativistiska tid att de sanna vittnena borde ha munkavle. Vad de säger skall inte få höras. De som säger sanningen skall tystas ned. Ja, i vår tid kan vi som kristna inte välja vilken form av förföljelse vi vill ha. Just i detta finns det ljus som ”lyser för människorna”. Vi kristna kan uteslutas – men vårt ljus kan inte uteslutas.

Sanningens ljus – det ljus som inte får döljas och som inte kan döljas – för det är Guds ljus. Det ljuset brinner inom oss som verkligen tror; den förföljelse vi kan lida i världen är därför inte ett nederlag eller ett misslyckande. Det är ett ljus uppe på ett berg som lyser vitt omkring och som ger hopp till människor, hopp som besegrar förtvivlan och alla känslor av att egentligen inte existera.

 S:t Paulus VI blev förföljd, som påve, – av sina egna, av sina bröder, av sina systrar i tron, därför att han i sin undervisning stod fast vid den gudomliga sanningen om människan och hennes heliga kallelse i äktenskapet och i det andliga, jungfruliga livet. Han kunde bekänna med Paulus: ”Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er”. Paulus talade inför församlingen i Korinth, Paulus VI talade som Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare, inför hela världen. Men världen ville inte höra honom, därför att sanningen kom från Gud och människorna trodde på sig själva och inte på Gud.  

Den heliga moder Teresa av Calcutta upplevde mörker och Guds frånvaro i sin egen själ och i sitt dagliga liv. Men i hennes mörker fanns Guds ljus, det som lyser för människorna i världen. Hon levde trons liv för att visa de fattigaste och mest uteslutna att Jesus älskar dem och att deras fattigdom med trons hjälp kan ge en större rikedom än denna världen kan ge, och ett större hopp än alla kroppens och själens njutningar.

När Moder Teresa dött fick hon i de hinduiska Indien statsbegravning och låg på lit de parade i S:t Thomas’ kyrka i Calcutta. Alla som kände till henne liv som tjänande fattig nunna fick ett hopp och ett ljus i sina liv som de aldrig tidigare känt. Tusentals i världen kom att följa hennes kallelse. Höga personer i avlägsna länder kom till hennes begravning.  

Ljuset kom från en person som bara ville veta av ”Jesus Kristus, den korsfäste Kristus”. Det ljus som heligheten ger de som verkligen tror är ett ljus från Gud. Men ingen troende kan förmedla detta heliga ljus utan att vara förföljd, förkastad, avvisad, och korsfäst från denna världen.

Kyrkans förnyelse och den nya evangelisationen kan bara vara en direkt kontakt med korsets verklighet. Men i den verkligheten ”bryter gryningsljuset fram” som Jesaja säger. ”I det ljuset skall dina sår genast läkas”, säger han som är en sann profet.

Gud har uppväckt många profeter- också i vår tid. Den dag då inga sanna profeter längre finns, har vi kommit till tidens slut. När den siste sanne profeten slagits ihjäl, kommer Kristus åter – i makt och härlighet. Och alla ska se himlens alla änglar stiga upp och stiga ner kring Honom som är det eviga ljusets gestalt, det ljus som ger människorna hopp och evig förtröstan.

De skall aldrig mer söka sig bort från livet i förtvivlan, de skall aldrig mer förneka den värdighet Gud gett dem när Han skapat dem. De får leva av Guds kraft. I hans kraft betyder alla någonting. Alla är sedda och alla vet att de är sedda och önskade.

Birgitta Trotzig säger om sin romanfigur Elje, den omyndigförklarade, att ”han var likgiltig för alla, att likgiltigheten var en vit sot, en smitta, en sjukdom som går till döden, det som är färglöst, oåtkomligt som vax eller mögel”.

Det var sådana människor, som andra är likgiltiga inför, som den heliga Moder Teresa kunde läka genom sin tro på Jesus den korsfäste. Det är sådana människor en troende mänsklig författare kan upptäcka och ge liv i andras tankar, som till exempel, Birgitta Trotzig, sina romanfigurer.

I Jesus upphöjer Gud varje skapad människa till sin sanna värdighet som aldrig är likgiltig för Gud utan sedd och genomlyst av den gudomliga kärleken. Gud är den som ger ”den hungrige bröd och den hemlöse husrum. När den troende människan, mitt under förföljelsen, ropar till Gud, säger Han: ”Här är jag.” Därom vittnar Jesaja.

Kom, Herre Jesus, kom! Kom till oss idag i den heliga eukaristin och ge oss kärlekens husrum hos Dig så att vi kan upptäcka Ditt ljus i vår medmänniska. Amen.

                                                                                                                 diakon Göranr Fäldt