Predikan 23 söndagen under året 2024
Jes 35: 4-7a; Ps 146; Jak 2: 1-5; Mk 7: 31-37
Kära bröder och systrar i Herren Jesus!
Läsningarna ur Aposteln Jakobs brev under fem söndagar i rad leder oss in i det dagliga kristna livet i Jerusalem medan ännu apostlarna levde. Den helige Aposteln, bror till Johannes aposteln och evangelisten, pekar på hur viktigt det är för alla de nyomvända att tillämpa trons sanningar i relation till sina medmänniskor. Det han säger idag om att inte göra skillnad på människor utan visa dem respekt och framhålla rättvisans principer är fortfarande lika stark undervisning för oss idag som det var i Kyrkan under den första tiden i Jerusalem. Aposteln ser ett mönster hos de nyomvända som han måste rätta till. Ska de kristna uppträda som herrar över de fattiga? De gör de tydligen, ”ni visar förakt för den fattige” säger han och påminner dem om deras kallelse: ”Har inte Gud utvalt dem som är fattiga i världens ögon och skänkt dem trons skatter”? Hur kan ni då stå där och göra skillnad på folk och folk vid era sammankomster? frågar han.
Den broderliga relationen till medmänniskorna är lag i Jesu undervisning och alltså något som alla måste tillämpa och försöka förverkliga. S:t Jakobs brev vänder sig också till alla de döpta och de nykristna, inte bara till kyrkan i Jerusalem. Därför är det viktigt att vi i våra dagars kyrka lyssnar noga på läsningarna ur apostelns brev. Det ger oss nytt hopp att kunna vara Jesu lärjungar och ”inte bara vara Ordets hörare utan också dess görare”.
Jesus själv är ju det levande exemplet. Vad han säger, tänker och gör kommer fram i läsningarna ur S:t Markus evangelium som hör ihop med Jakobs brev under fem söndagar i rad. När han kom till trakterna kring Galileiska sjön kom de till honom med en man ”som var döv och knappt kunde tala”. Kunde Jesus ha gått förbi honom för att prata med viktigare personer? Hade Jesus själv kunnat ”göra skillnad på människor”?
När det gäller Jesus vet vi svaret. Men när det gäller oss själva? Har vi för bråttom förbi?
Kära bröder och systrar i Herren Jesus! Det är vår kallelse att på något sätt visa också de allra fattigaste, eller dem som ingen räknar med, att de också ”har arvsrätt till det rike som Gud lovat dem som älskar honom”, som Jakob skriver.
Då frågar någon: ”Ja visst, men hur vet vi att den fattige, den döve, han som Jesus lade händerna på, verkligen älskar Gud?
Ställer vi en sådan fråga då har vi redan från börjat satt ett villkor för att ”inte göra skillnad på människor”.
Är det rätt? Nej, det vet vi ju, kära bröder och systrar, att Gud, inte vi, kan avgöra den saken. Det är rätt för oss, alltid rätt, att på något sätt lägga våra svaga händer på den döves huvud och be honom om förlåtelse för att vi inte tillräckligt uppmärksammar honom. När vi ser den fattige och den som inte räknas som viktig, då ber vi alltid först, ”Förlåt mig, älskade bror eller syster, att jag gjort skillnad på dig och på andra!”
Jesus vill ge oss rättvisans dygd och respekt för andras situation i livet. Kan vi göra något, gör vi det. Kan vi inte, ber vi.
Profeten Jesaja talar med Guds röst till våra samveten: ”Fatta mod, var inte rädda!” (35:4). Ja, det krävs mod för att göra det Jesus gör och tänker. Det ska kosta något.
När S:t Johannes Paulus II reste i världen hade man gjort upp ett långt program för honom och det var viktigt att hålla tidsschemat. Men när han kom till ett stort sjukhus med över hundra bäddar med sjuka, stannade han ändå hos var och en och lyssnade och pratade. Den tid har gav var och en var en stor välsignelse. Arrangörerna var förstås arga på påven. Men Gud i himlen var glad, eller vad tror ni?
Amen.
diakon Göran Fäldt
