Påven Johannes Paulus II välsignar en ung flicka i rullstol före mässan i National Stadium i Kingston, Jamaica, 10 augusti, 1993. Fyra dagar dessförinnan publicerade den Helige Fadern Veritatis Splendor som gick in på djupet i var och ens inneboende värdighet. (foto: Robert Sullivan / AFP via Getty Images)

Den 6 augusti var 30:e årsdagen av offentliggörandet av Veritatis Splendor som kan betraktas som S:t Johannes Paulus II:s viktigaste encyklika. “Sanningens strålglans” ger oss en mycket stark fingervisning till vad Johannes Paulus II avsåg med den här encyklikan som handlade om Kyrkans moralteologi.

Påven Johannes Paulus II gav ett svar till en pågående kris både i sanningen och kulturen och inom själva Kyrkan vilket Johannes Paulus tydlig ansåg ha infekterats av denna falska tidsanda och han gjorde det under en period som påven Benedict senare skulle kalla ”relativismens diktatur” och ”Gudsförmörkelse”.

Utrymmet hindrar mig att sammanfatta innehållet i encyklikan men en frisk princip är en teologisk proposition som var central för Karol Wojtylas tänkande går tillbaka till hans tid som biskop under Andra Vatikankonciliet. Enkelt uttryckt trodde biskop Wojtyla att i den aktuella krisen fanns krisen i frågan om den mänskliga värdigheten och därigenom också frågan om vad det betyder att vara människa.

Vi har alltså, som poeten Wendell Berry uttrycker det, ”Vad är människor till för?”, ett brinnande behov att få svar på frågan. Och det teologiska förslaget som besvarar frågan, och som låg nära den blivande påvens hjärta, finner vi i Vatikanum II och i pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen av idag, Gaudium et Spes 22, som börjar så: ”Sanningen är att det först är i det inkarnerade Ordets mysterium som människans mysterium får ljus.”

Om vi talar ett mer akademiskt teologiskt språk kan vi säga att vad som alltid var återkommande i Johannes Paulus II:s pontifikat var en kristocentrisk teologisk antropologi där det enda möjliga svaret på frågan om vad det innebär att vara en människlig varelse är Jesus Kristus som Gud och människa i en och samma person.  Det är då inte bara en teoretisk abstraktion och inte en filosofisk spekulation heller på en större karta med förvirrande och motsägelsefulla filosofiska spekulationer och definitivt inte något som är tänkt vara politiskt användbart.

Det finns bara en grundläggande sanning om förutsättningarna för det mänskliga och den sanningen är att Gud har iklätt sig vår mänskliga natur för att ”gudomliggöra oss” genom att införliva oss i det inre gudomliga livet.

Eftersom verkligheten, så som Johannes Paulus upplevt och förstått den, det vill säga vad en mänsklig varelse är som  varelse skapad efter Guds avbild och lik Gud, upptagen till Gud genom inkarnationen, så måste all moralteori ta sin början, och sitt avslut, i denna grundläggande sanning som vi kan resonera oss fram till. Om nämligen de moraliska normerna ska följa principen om vad som är bäst för den mänskliga naturen, då har det stor betydelse vad vi tror och tänker om denna naturs ursprung och bestämmelse.

Om man börjar med det ateistiska och moderna antagandet att människor bara är apor med byxor och stora hjärnor och att därför det vi kallar ”morallära” bara är ett mentalt flottgods och vrakgods ”som gynnar överlevnaden”, då är våra moraliska normer bleka, kalla uträkningar med tanke på en eventuell nytta. Det som då kan få gälla som ”bra resultat” är kalkyler späckade med teknologiska paradigm som kanske förmedlar en vag känsla av ofrånkomliga ”framsteg” som i sin tur definieras av en elit som har maktposition i samhället.

Det var därför påven Johannes Paulus öppnar Veritatis Splendor med en djup meditation över Kristi möte med en rik ung man som kommit fram till Kristus med frågan vilka ”goda gärningar” som krävdes av honom för att vinna evigt liv. (Matteus 19:16-30). Därför att Kristus omedelbart låter mannens fråga fokusera på något annat är ”bara gärningar” som är ute efter något önskvärt mål och istället pekar mot det som måste vara motivet för alla våra gärningar, nämligen Gud som ensam är ”god”.

Den “beräknande” moralen förkastas av Kristus och ersätts med en moral som bygger på det gudomliga livets intimitet som är den enda grunden för vår värdighet. Biskop Robert Barron formulerar det fint när han kommenterar den bibliska berättelsen i Word on Fire New Testament:

“Den mest autentiska humanismen består i ett möte mellan två extaser, den gudomliga och den mänskliga, två friheter som passar ihop, när sättet att vara till för varandra är både oändligt och ändligt. Det vill säga att Jesus Kristus är den autentiska humanismen.”

Det är därför viktigt att vi läser Veritatis Splendor i ljuset av allt annat Johannes Paulus tidigare skrivit. Gör vi det ska vi finna att hans första encyklika, Redemptor Hominis, tillsammans med Gaudium et Spes, utgör nyckeln till förståelse av det som skulle karaktärisera hela hans pontifikat.  

Karol Wojtyla hade i sitt liv fått lida under både nazismen och sovjetiskt herravälde i hans älskade Polen. Han har bevittnat förstörelsen av den mänskliga värdigheten i form av massmord och totalitärt förtryck och förstod att dessa politiska system inte var ”extremvärden” i det moderna sekulära projektet utan grava indikationer till de faror som lurar i en vision av människan som saknar en tydlig orientering mot Gud.

Jo, Johannes Paulus drar sig inte för att avvisa en del oriktiga moralteologiska teorier. I synnerhet kritiserar han en på den tiden populär moralteori som i katolska akademiska kretsar gick under namnet ”proportionalism”. För att förstå det måste man åtminstone något känna till den historiska kontexten.

I över tusen år har Kyrkan förankrat sin morallära på ”naturlagen” som är en teori som har som grund att hävda att Gud i sin Skapelse har inplanterat element av det gudomliga förnuftet som vi kan urskilja i formerna och mönstren i tingens olika ”essens” eller ”form”.

För att då avgöra vad som är rätt eller fel, till exempel på det sexuella området, måste man börja med frågan ”Vilka är de naturliga avsikterna för sex i den gudomliga skapelseplanen?” Så snart man avgjort och svarat kan man utveckla normer som maximerar dessa syften genom positiva föreskrifter och minimera skadorna eller faran med sex genom moraliska förbud. Och ibland kan ett handlande vara så felaktigt i sin primära orientering bort från naturlagen att vi måste beteckna det som en akt som alltid är oriktig under alla omständigheter (”det inneboende onda”).

Men proportionalismen försökte undergräva allt detta genom att förneka att det kan finnas inneboende onda handlingar och att det moraliska i varje akt beror på motiven och omständigheterna, och med en blick åt de praktiska konsekvenserna av en handling. Därför har också teorin ibland kallats ”konsekvensialism.”

I katolska akademiska sammanhang bemöttes teorin med rena ursinnet och blev den teoretiska ryggraden i det omfattande missnöjet med påven S:t Paulus VI:s Humanae vitae. Men att avvisa den encyklikan var som att dra ut en liten tråd ur en stickad tröja och upptäcka att man repade upp hela tröjan i vad som var hela den naturlagsunderstödda katolska moralläran.

Det var därför helt rätt av påven Johannes Paulus II att tydligt säga ifrån att proportionalismen, liksom några andra moralteorier, var raka motsatsen till sanningen om människan. Det skulle visa sig vara avgörande för att verkligen förstå Veritatis Splendor som ett uttryck för Johannes Paulus II:s djupa, kristocentriska, uppfattning. 

Eftersom fördömandena av oriktiga moraliska teorier förs vidare som övningar i en kristologisk teologisk antropologi, och inte bara som hårdhänt förtryck av några som vågat utmana en viss ytlig kyrklig domstolsteologi, saknades en verklig grund i något som inte bara var ett föråldrat tänkande med stöd av tuff auktoritet.

Johannes Paulus hade en verklig och djup teologisk vision på samma grund som stora tänkare som Henri de Lubac och Joseph Ratzinger, och Veritatis är först och främst en reform av moralteologin i den exakta form som återfinns i Andra Vatikankonciliet. Den är först och främst biblisk och kristologisk vilket är precis vad Konciliet eftersträvade.

Med andra ord stod mycket på spel här och påve Johannes Paulus, som var en människa vars synsätt och uppfattning formats i smältdegeln med nazistiska folkmord och sovjetisk totalitarism och förtryck, såg tydligt att det till och med i västvärlden fanns sociala och politiska krafter på gång som var skadligt för tron och som sipprade in i de djupa sprickorna i Kyrkans eget inre liv. Det var inte fråga om abstrusa och esoteriska debatter mellan intellektuella ägghuvuden utan kontakt med verkligheten. Det var en kamp på liv och död för Kyrkans själ och för hela mänsklighetens framtid som nu låsts fast vid en matris som tenderade mot en dödskultur.

Johannes Paulus har då med Veritatis Splendor rest den kyrkliga flaggan djupt ner i det kristologiska landskapet. I det landskapet står också Skriften och den universella kallelsen till helighet. Men där finns också de stråk av kyrklighet som är mer vända mot världen och som hatat Johannes Paulus för vad han sagt.

Därför är det tydligen helt fel att, som många fortsätter att göra idag, uppfatta Veritatis Splendor som ingenting annat än en serie fördömanden av olika felaktiga moraliska teorier. Det är uppenbarligen fel att lyfta ut Veritatis ur den bredare teologiska kontexten, som är Johannes Paulus’ evangeliska och kristuscentrerade antropologi, och istället förstå den som en serie negationer bara för att ”få kontroll” på nyckfulla teologer. Chefen för DDF, den blivande kardinalen Victor Manuel Fernández, har till exempel sagt följande om Veritatis:

Den betecknar en viss oro som behöver begränsas. För det skälet är den inte den lämpligaste texten för att uppmuntra till teologisk utveckling… säg mig bara hur många teologer vi har haft under de senaste årtiondena av samma resning som Rahner, Ratzinger, Congar eller von Balthasar? Inte ens inom den så kallade ”befrielseteologin” finns teologer på Gustavo Gutiérrez’ nivå.

Det har blivit fel någonstans. Kontrollerna fanns men inte så mycket utveckling. Vi behöver kanske en text idag som tar upp allt värdefullt i Veritatis Splendor men i en annan ton och stil som samtidigt ger utrymme för att uppmuntra till en växande katolsk teologi, som påve Franciskus bad mig om.

Felaktigheterna i denna utvärdering är hisnande särskilt som de kommer från den man som ska ansvara för kyrkans utskott för doktrin och lära. Veritatis är inte sådan som han beskriver den utan är istället en djupt evangelisk kallelse till förnyelse av all moralteologi robust byggd på Kristus som det stora och enda exemplet på vad det innebär att vara människa. Och det som ofta missas i de här debatterna om encyklikan är just det revolutionära i Johannes Paulus’ encyklika om moralteologin, utan neo-skolastiska filosofiska argument utan med Kristus och hans kallelse till radikal ånger och omvändelse.

Av det skälet kan feltolkandet av encyklikan som ett uttryck för ”viss oro” över att bara ”sätta gränser” inte passera utan anmärkning och kommentar. Det här är ett medvetet försök att behandla Veritatis som ett ”negativt” dokument med syftet att främja en inställning som, hävdas det, är mer kreativt ”positiv”. Den här kreativiteten har nu blivit möjlig eftersom vi kan ta det som är ”värdefullt” i Veritatis – något han aldrig specificerar – utan rör sig framåt till något som kan ”vara utvecklande.”

Den blivande kardinalen Fernández antyder här också att vi inte längre har teologins jättar med oss, som Ratzinger, Rahner, Congar eller von Balthasar, av det enkla skälet att den teologiska kreativiteten strypts in sin linda genom sådana disciplinära åtgärder som till exempel Veritatis. Men med all respekt för den gode ärkebiskopen ser jag inte logiken i detta. Varför inte? Därför att de teologiska jättar som kom fram i den förkonciliära Kyrkan under en period var väsentligt mer kritiskt tillbakahållande än något Johannes Paulus visat prov på i Veritatis.  

I själva verket har det teologiska gillet fortsatt ungefär som alldeles före Veritatis som alla som stått i kontakt med den katolska akademiska världen under den tiden kan intyga. Man kunde nästan räkna med belöning eller utmärkelse eller åtminstone en hedersplats vid bordet på årsmötet för Catholic Theological Society of America, om man skrev mot Veritatis Splendor och den moralteologi den stod för.

Det är kanske därför frånvaron av sådana teologiska storheter som nämnts tidigare snarare handlar mer om en förlust av den kristocentriska teologiska antropologin hos en de Lubac, en Wojtyla och Andra Vatikankonciliet, än om alla påstådda ”kreativitetsförtryck” som orsakats av Veritatis.

Det är inte heller helt sant att vi inte sett någon teologisk kreativitet i den moderna Kyrkan i samma tankebanor som  Johannes Paulus. Jag kommer att tänka på en person med aktningsvärt intellekt som den store David Schindler som nu lämnat oss men som var ansvarig utgivare för Communio i Amerika och chef för Johannes Paulus II:s institut för studier om äktenskap och familj i Washington D.C. Andra teologer jag tänker på är till exempel Cyril O’Regan på Notre Dame. Jag kan räkna upp ett tjugotal andra men jag har sagt vad jag menade. Dessa tänkare kanske ändå inte passar in som exempel på verkligt kreativ modern teologi eftersom de inte ställer sig bakom ett sådant teologiskt etos som ärkebiskop Fernández föredrar.

Sorgligt nog kan man bara dra slutsatsen att det pågår försök att frånta Veritatis Splendor dess legitimitet och ersätta den med just den proportionalism den avsåg att förekomma. Man hoppas bara att det inte är sant. Tyvärr talar mycket för att det ändå stämmer när man ser inlägg av flera präster och biskopar man tala mycket om idag.

Nyckeln här är ändå att förstå det så att debatten egentligen är djupare än frågan om den ena eller andra normen passar in under begreppet ”utveckling.” Den djupare liggande frågan är kristologin och den teologiska antropologin i Veritatis Splendor som också förkastas.

Fastän man alltså kunde känna sig frestad att avrunda den här artikeln med att hävda att Veritatis är mer relevant idag än någonsin, är det nog mer rätt att understryka att det som verkligen är mer relevant än någonsin är hela den teologiska visionen vi finner i påven S:t Johannes Paulus II:s verk.

Frågorna är med andra ord bara tangentialt ”moraliska”. I frågornas själva kärna blottläggs den mer teologiskt grundläggande frågan: ”Vem säger människorna att jag är?”

Larry Chapp 

Översatt för Katolsk Horisont, augusti 2023, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här