S:t Johannes Paulus II på högtidsdagen för Herrens frambärande i templet 1994

2
min read

S:t Johannes Paulus II på högtidsdagen för Herrens frambärande i templet 1994

lör, 02/02/2019 - 11:33
Posted in:
0 comments

Brev till familjerna ur Första delen - Kärlekens civilisation

FAMILJER – BLI VAD NI ÄR!
Familjer – bli vad ni är! - Johannes Paulus II i encyklikan Familiaris Consortio

 

”Till man och kvinna skapade han dem”

För universum i sin oändlighet och mångfald, alla levande varelsers värld, är Gud antecknad som fader och ursprung (jfr Ef 3:14-16). Detta kan naturligtvis sägas på grundval av en analogi, med vars hjälp vi redan i början av Första Moseboken märker faderskapets och moderskapets realitet, och därmed också den mänskliga familjens.

Tolkningsnyckeln som möjliggör denna insikt får vi genom den grundtanke om ”avbild” av och ”likhet” med Gud som betonas i bibeltexten (1 Mos 1:26). Gud skapar genom makten i sitt ord: ”Varde …!” (t.ex. 1 Mos 1:3). Vid människans skapelse följs detta Guds ord betecknande nog av följande ord: ”Låt oss skapa människan till vår avbild, till att vara lika oss” (1 Mos 1:26).

Innan han skapar människan drar sig Skaparen så att säga tillbaka in i sig själv, för att finna förebilden och inspirationen i sitt eget väsen, som redan här uppenbaras som det gudomliga ”Vi”. Ur detta mysterium framträder människan genom en skapelseakt: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27).

Gud talar till dessa nyligen skapade varelser medan han välsignar dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er” (1 Mos 1:28). Första Moseboken använder samma uttryck som tidigare använts för skapandet av andra levande varelser:
”föröka”. Men det är tydligt att dessa uttryck används i analog mening. Ser vi inte här ana­login mellan framfödande respektive fader- och moderskap, som skall förstås i ljuset av det totala sammanhanget? Ingen levande varelse på jorden förutom människan skapades ”till Guds avbild, till att vara Gud lika”.

Även om det mänskliga faderskapet och moderskapet förblir biologiskt likartat med de andra levande varelsernas i naturen, så innefattar de en livsviktig och unik ”likhet” med Gud som utgör grunden för familjen som en gemenskap av mänskligt liv, som en gemenskap av personer förenade i kärleken (communio personarum).

I ljuset av Nya testamentet är det möjligt att inse att den ursprungliga familjemodellen står att finna hos Gud själv, i hans livs treeniga mysterium. Det gudomliga ”Vi” är den eviga före­bilden för det mänskliga ”vi”, i synnerhet det ”vi” som formas av mannen och kvinnan som skapats till Guds avbild och likhet. Första Mosebokens ord innehåller denna sanning om människan som bekräftas av mänsklighetens egen erfarenhet. Människan är ”från begynn­elsen” skapad som man och kvinna: hela mänsklighetens liv — såväl i de små gemen­skaperna som i samhället som helhet — är märkt av denna ursprungliga två­delning. Från denna kan individernas ”manlighet” och ”kvinnlighet” härledas, och från den hämtar varje gemenskap sin egen unika rikedom i personernas ömsesidiga förverkligande. Detta är vad orden i Första Moseboken verkar betyda: ”Som man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27). Här finner vi också det första uttalandet om mannens och kvinnans lika värdighet: båda är i lika hög grad personer.

Deras natur, med den speciella värdighet som kommer ur den, bestämmer ”från begynn­elsen” vari mänsklighetens gemensamma bästa består i varje dimension och omständighet av livet. Till detta gemensamma bästa ger både mannen och kvinnan sitt speciella bidrag. På så vis kan man, redan vid själva begynnelsen för det mänskliga samhället, upptäcka gemen­skapens och komplementaritetens förtjänster (Kapitel 1, nr 6).

Översättning för Katolska Utskottet för Äktenskap och familj med imprimatur av Biskop Anders Arborelius 24 april 2015. Översättning av Håkan Hammarén.

 

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
27/05/2021