Renee Köhler-Ryan (foto: Courtesy photo)

Om det tryckts på för kvinnlig prästvigning under synoden om synodaliteten – något som inte gått oförmärkt förbi – kan man nog hävda att Renée Köhler-Ryan är en av de ledande rösterna som pushar tillbaka.

Det blev stora rubriker när den australiska filosofen, hustrun och mamman, efter pressmötet 17 oktober sa att ”för mycket emfas” lagts på ”nisch ämnet” huruvida kvinnorna kunde bli diakoner eller präster.

“Det som händer när vi lägger för mycket emfas på den här frågan är att vi glömmer vad kvinnor i hela världen för det mesta behöver”, sa talaren med sitt ursprung i ärkestiftet Sidney.

Det var inte första gången Köhler-Ryan, som nationell chef för Universitetet Notre Dame Australien filosofi och teologiskola, fick det att plaska till i ämnet. Hon skrev som delegat vid Kyrkans i Australien omstridda plenarsammankomst 2021-2022 att fokus på frågan om en kvinnlig prästvigning kändes ”påtvingad”.

Vår filosof från Australien är expert på S:ta Edith Steins syn på kvinnligheten och själv mor till fem barn. Hon har framstått som en stark synodal röst för Kyrkans förståelse av kvinnorna med bakgrund både av sina erfarenheter och särskilda kunskaper.

Från säkra källor har Register hört att det var Köhler-Ryan själv som hållit ett tal den 16 oktober till delar av synodförsamlingen i vilket hon kritiserat det ständiga pushandet för kvinnlig prästvigning – inte bara för diakonvigningar utan för prästvigningen – som en insats för att klerikalisera lekfolket.

Köhler-Ryan ville inte kommentera inlägget när Register frågade. Däremot ville hon gärna säga vad hon anser ligger bakom pushandet för kvinnliga prästvigning. Det tycker hon saknas i diskussionerna i Paulus VI aulan, men hon hoppas att det inte ska uppfattas som ett resultat av den synodala processen.

Representationen och ‘blinda fläckar’

Köhler-Ryan sa, som en av 54 kvinnor som deltagit med de 365 röstberättigade deltagarna i Synoden, att hon ”definitivt känt sig mycket respekterad som kvinna under synoden.”

Hon ville faktiskt också säga att biskopar från andra dela av världen kontaktat henne under pauserna för att fråga om hennes uppfattning om hur deras lokalkyrkor bättre skulle tillgodose kvinnornas behov som aktiva i kyrkan. ”Det har känts som en ovanlig gåva att få uppleva gemenskapen med alla närvarande,” sa Köhler-Ryan.

Hon är alltså både mamma och hustru och hade träffat sin man när båda studerade vid universitetet i Louvain (Belgien, övers, anm.). Hon tillade att föräldrars medverkan i synoden var något nytt och att det gjort skillnad under samtalen.

Deltagande föräldrar har vid flera tillfällen berättat om sina lärdomar och erfarenheter i att ge barnen en god uppfostran i tron. Köhler-Ryan sa att biskoparna varit mycket intresserade att höra mer om ”vad som faktiskt händer i hemkyrkan.”

För Köhler-Ryan har det varit ett sätt att uppleva synoden när hon kunnat visa andra sina små gruppbilder av de fem barnen. Det är nu 16, 14, 13, 11 och 2 år gamla och hon saknar dem ”väldigt mycket”.

Den australienske filosofen tycker att den pågående synoden är ett steg i rätt riktning eftersom den är ”mer representativ” vilket bara det är ”något gott i sig”. Ett sådant utbrett konsulterande kan ju också ha varit själva syftet med synoden.

Köhler-Ryan vill ändå säga till Register att synoden, som fortfarande är i gång, skulle kunna vara ännu ”mer representativ” om fler vanliga katoliker kunde vara aktiva i själva överläggningarna. Hon tycker att synoden är mer av en ”Gudsfolkets församling” än en ”biskopssynod”, eftersom bara 27 % av de röstberättigade inte är biskopar.

De flesta av icke-biskoparna i synoden är antigen medlemmar i en religiös gemenskap, klerker eller lekfolk som, liksom Köhler-Ryan själv, har ett yrke och är anställda i något katolskt sammanhang eller deltar i ett apostolat.

Ta till exempel de 10 ledamöterna i delegationen från Nordamerika som inte är biskopar men som består av två ordenssystrar, en stiftspräst, en högskoleteolog, en ansvarig för utbildning i en församling, en annan katolsk utbildningsansvarig och en lekman som arbetar för den katolska biskopskonferensen i USA.

“Om vi nu verkligen har en rådgivande process med Guds folk, borde vi ha mer variation på plats,” sa Köhler-Ryan om synodmötet i allmänhet. Problemet är att ”blinda fläckar” kan finns i synoden, vare sig det handlar om utmaningar, behov eller önskemål som den genomsnittlige katoliken tycker borde diskuteras, sa hon.

“Vad behöver den som jobbar på bank eller försäkringsföretag eller biluthyrningsfirma, eller fish ’n chips i Australien, eller driver egen livsmedelsbutik, eller bilverkstad, eller har företag som rörmarkare, av Kyrkan?” undrade hon. ”Det som oroar mig är att vi kanske missar något där vi sitter i grupper, därför att dessa människor inte är med.”

Dagens globala synodmöte i Rom, som åtföljs av en andra del i oktober 2024, är det slutliga steget i en flerårig konsultativ process som sökt en input från katoliker på flera nivåer, och  det är stiftens, nationernas och kontinenternas.

Man har bekymrat sig över att dessa tidigare steg, som tjänar som underlag för diskussionerna på Synoden om synodaliteten, inte tillräckligt fångat upp vad det talats om i hela Guds folk. Lågt deltagande i sig och talet om befolkningsförändringar som gått till överdrift, är ett bekymmer.

Köhler-Ryan sa att det blir ”avgörande” från och med nu och till nästa oktober att komma hem till församlingarna igen och ta rätt på vad som sagts i Paulus VI: s aula och om det varit sådant ”som folk verkligen bryr sig om”.

Hon sa att en kvarts samtal med en troende äldre, en pappa som försöker få ihop det för familjen, eller en mamma som just fått barn, är sådana ovärderliga möjligheter för synoddeltagare så att de får en liten knuff från Gud, ”Har ni tänkt på det?”

Vad kravet på den ‘kvinnliga prästvigningen’ missar

“Folket i kyrkbänkarna” sägs vara underrepresenterade i synoden. Det är ett sätt att se på saken. Ett annat är att andra uppfattningar är överrepresenterade i diskussionerna. Dit hör  kravet på kvinnors prästvigning.

Köhler-Ryan, som arbetar som filosof på Notre Dame Australia, beskrev pushandet för Register som mycket närvarande redan i synodentrén och som en produkt av ett ”Västerlandets paradigm”. Det lyfts mer fram av sekulära synsätt på makt och jämlikhet än av något distinkt katolskt.

“Det finns mycket god vilja i allt detta men man ser prästämbetet som en slags maktfaktor,” sa Köhler-Ryan till Register.

Hon sa också att det säkert är så att en kvinna kan känna sig kallad att bli präst, men att det är en subjektiv förståelse av kallelsen, som inte motsvarar en riktig kallelse i Kyrkan.

“Om man är kallad till något som inte är efterfrågat, så har vi ett problem,” sa Köhler-Ryan.

Vår filosof tror att problemet delvis beror på att det bakom pushandet för prästvigning finns något ”rikare som händer inom vår katolska tradition och som vi skulle ta till oss mer”, och det är att betoningen av det manliga och kvinnliga alltid ska förstås i samband med att vara pappa och att vara mamma, med faderskapet och moderskapet.

I den traditionen har vi oerhört mycket att tänka igenom, sa hon. Då ska vi också ”tänka igenom vad det betyder att vara kvinna och att vara moder, med början i Första Mosebok och hela vägen genom Gamla testamentet och ”fram till höjdpunkten” i Magnificat.

“Maria ger röst åt så många som haft samma erfarenhet före henne. Men hon visar oss ännu mer vad det innebär att vara  kvinna älskad av Gud och som ger sitt liv till Gud.”

Som expert på S:ta Edith Steins reflektioner om kvinnligheten (med en bok som kommer ut i ämnet 2026) säger Köhler-Ryan att tanken både av 1900-talets filosof och helgon och också av Karol Woytyla (senare påven S:t Johannes Paulus II) har hjälpt till att utveckla Kyrkans teologi om kvinnan genom att troget tillämpa traditionen på vår tids frågor och utmaningar. Hon citerade också böcker av Abigail Favale som är katolsk akademiker med fokus på kvinnor och genus vid det ”andra” University of Notre Dame i South Bend, Indiana, USA.

Köhler-Ryan beskrev Kyrkans vision av kvinnligheten, som alltid omfattare moderskapet, som ”något verkligt kraftfullt”, men inte på det maskulina sättet, som ”lite kärvt uttryckt” handlar om att genomföra sin vilja och få saker och ting gjorda. Sann kvinnlighet handlar däremot om att ge liv och få liv att växa.

“Kyrkan är moder och jag tycker att vi glömmer bort allt detta till vår egen nackdel därför att vi glömmer vad det betyder att vara Kyrkan om vi bara tänker som det typiskt manliga paradigmet.”

När det gäller synodens fokus på kvinnornas roll i Kyrkan, som var ämne för ett tema att betrakta, sa Köhler-Ryan att hon inte tror att ”alla har samma utgångspunkt” i förståelsen av Kyrkans tradition.

“Allt det här borde vara en självklarhet, men jag tror inte att det är det.” Inte ens instrumentum laboris lyckas nämna ”moderskapet” mer än en gång, men lyfter fram ”kvinnorna” 45 gånger, och det i ett dokument som ska ligga till grund för synodens diskussioner!

Dokumentet betonar däremot auktoritet, makt och struktur på ett sätt som är ”märkligt” i jämförelse, säger Köhler-Ryan.

Köhler-Ryan sa att man idag verkar rädd för att stå upp för manligheten och kvinnligheten i dagens kultur, och att överhuvudtaget tala om mödrar och fäder – vilket gör att Kyrkan försummar att ta upp kriser som orsakar stor skada, som till exempel könsbyteideologin, som tar allt mer plats.

“Vi borde hitta det språk som behövs för att förkunna evangeliet igen”, sa hon, ”istället för att tiga stilla om det maskulina och det feminina som hör till oss som mänskliga varelser.”

De verkliga reformerna för kvinnorna

Köhler-Ryans ivriga motstånd till “vigningens sakrament för kvinnan” har sin rot i den katolska traditionen och hur den uppfattar kvinnligheten.

Hon har redan åtagit sig mycket men de här tankarna har fått henne att tro att Kyrkan kan komma på hur hon ska kunna ställa upp mer för kvinnorna och ta vara på de katolska kvinnornas gåva. Synoden om synodaliteten både kan och bör ta upp den frågan, menar hon.

Som hon ser det hela har Kyrkan fortfarande ”döda vinklar” i det pastorala arbetet i till exempel fallen med kvinnor som fått missfall, lever med ofrivillig barnlöshet eller som inte finner en lämplig partner för äktenskap. Kyrkan kan, och borde, ställa upp mer i ”kvinnofrågor” som bättre mödravård för mammor med heltidsjobb och hjälpa till att få tillgång till hälsovård. Kyrkan borde ha ett ledarskap i sådana frågor där hjälp behövs, säger hon.

Kyrkan kunde också mer aktivt följa upp påvar som S:t Paulus VI, S:t Johannes Paulus II och Benedikt XVI, som uppmuntrat kvinnorna att delta mer i det offentliga livet. Där skulle det kvinnliga geniet ha en positiv medverkan och ett inflytande i frågor om bioetiken och i krig och fredsfrågorna.

“Om det finns sådana som är särskilt alerta på hur mirakulöst det är för oss kvinnor att, först av allt, bära livet, föda det, och sedan göra allt detta liv kräver av oss, då finns också de som blir betydligt mer återhållsamma att ta till vissa teknologier som är skadliga för mänskligt liv,” förklarade hon.

Ett samtalsämne under synoden var hur Kyrkan kunde se över sina strukturer i en ”synodal tonart” för att vara mer inkluderande för alla sina medlemmar, inklusive kvinnorna. Köhler-Ryan säger då att ”den goda nyheten är att vi har alla de där strukturerna mitt ibland oss.”

Filosofen från Australien citerade Andra Vatikankonciliets reformer och sa att en teologi för lekmännens delaktighet och organisationer som församlingsråd och stiftsråd redan finns på Kyrkans repertoar men ”vad vi inte varit bra på, har varit att inte ha använt strukturerna så att de tjänat oss.”

Hon sa också att Kyrkan kan bli mer synodal, eller bättre på att lyssna på alla sina medlemmar, genom att anställa fler kvinnor på viktiga poster, som inte kräver det vigda ämbetet, som till exempel stiftskansler.

“Ju mer vi kan få en rad med lekmän inklusive kvinnorna som stiger in i de existerande strukturerna, ju bättre är det för oss,” sa hon.

När alltså en del inflytelserika synoddeltagare, som jesuiten fader Dario Vitali, samordnare för synodens teologiska experter, kallat till ”förnyelse av processerna, strukturerna och institutionerna i en missionerande synodal Kyrka, är det Köhler-Ryans uppfattning att ”vi inte behöver uppfinna nya strukturer.”

Varför inte?

“Tre ord: för många möten. Vi måste ut och sprida den goda nyheten. Om vi fastnar i möten hela dagen, kan vi inte göra det.”

Jonathan Liedel

Översättning i början av november, Göran Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här