Påven Paulus VI 1969 (foto: Fotografia Felici / Wikimedia Commons / Public Domain)

Domen i Alabamas Högsta Domstol (USA, övers. anm.) att embryon som tillkommit genom in vitro fertilisering (IVF) är barn och därigenom skyddade under delstatens lag, fick mig att tänka att hur vi framställer Katolska kyrkans lära kan få till och med fler efterdyningar än själva läran.

Jag har i flera år frågat mig varför kontroversen med Humane Vitae på 1960-talet, som jag inte upplevt själv eftersom jag var för ung då, fick sådana reaktioner, om påven S:t Paulus VI egentligen bara upprepade Kyrkans undervisning mot artificiell födelsekontroll.

Jag har gått till botten med hela frågan och kommit till en omskakande slutsats, nämligen att kontroversen med Humanae Vitae delvis förorsakades av att presentationen av läran kom för sent, när nya frågor kring födelsekontrollen infunnit sig.

Så som läran framställs i Katolska kyrkans katekes är den klar:

Användandet av spiraler, kemiska produkter (p-piller) eller äggledarligationer för att förhindra konception att ske som följden av sexuellt samlag… strider mot den öppenhet för fruktsamhet som hör till äktenskapet, och också mot den äktenskapliga kärlekens inre sanning (2370; jfr samma paragraf i den svenska, godkända Katolska katekesen, övers, anm.)

Födelsekontrollen har alltid varit, och kommer alltid att vara, ett ont i sig självt.

Samtidigt ser det för mig ut som om kontroversen kring Humanae Vitae mycket väl kunde ha undvikits. Den 15 augusti 1930 tillkännagav den Anglikanska kyrkogemenskapen sitt beslut att godkänna artificiell födelsekontroll för gifta par under vissa omständigheter (omständigheterna skulle senare utökas till att godkänna födelsekontroll av vilket skäl som helst).

Den nya utvecklingen visade på en ny utmaning för den Katolska kyrkan som påven Pius XI besvarade fyra månader senare den 31 december 1930 (datum är viktiga) i encyklikan Casti Connubii, där han förklarade att artificiell födelsekontroll är både otillåten och omoralisk.

Genom att agera utan dröjsmål stängde den Helige Fadern snabbt dörren till varje antydan om förändring eller omställning i katolsk undervisning på området. Katolikerna accepterade på det stora hela Kyrkans undervisning. Samma fråga om den artificiella födelsekontrollen skulle sticka upp ansiktet 30 år senare, och två andra påvar skulle fatta olika beslut med olika resultat.

P-pillret fanns tillgängligt tidigt 1950-tal. Jag har sett artiklar om det så tidigt som 1953. Påven Pius XII upprepade Casti Connubii i talet till barnmorskorna 1951, och sa att försök att hindra den äktenskapliga aktens naturliga följder är omoraliskt. Som sin företrädare tillät han inte att Kyrkans position i denna fråga ifrågasattes.

När frågan kom till påven S:t Johannes XXIII 1960 bland annat från dem som var positiva till användandet av p-pillret i utvecklingsländerna för att minska befolkningsökningen och bekämpa fattigdomen, överlät han frågan till Andra Vatikankonciliet för bedömning. När Johannes dött i juni 1963 tillsatte påven S:t Paulus VI den påvliga kommissionen för födelsekontroll som började manövrera för att främja en förändring av Kyrkans lära. Det var inte förrän fem år senare, och omkring 15 efter att p-pillret kommit ut på marknaden, som påven S:t Paulus VI till slut utgav Humanae Vitae (25 juli 1968).

Reaktionen på den länge emotsedda encyklikan kom omedelbart. Den var förutsägbart sårande men kunde egentligen ha undvikits. Protesterna bland en del biskopar, präster och lekfolk var högljudda och det stormade hela tiden. Dagstidningar och tidskrifter öste förakt över både den Helige Fadern och Kyrkan.

Påven S:t Paulus VI skapade faktiskt, genom att dra ut på tiden i fem år efter att ha påbörjat pontifikatet och efter de tre åren då S:t Johannes XXIII inte gav någon förklaring, orealistiska förväntningar på att läran skulle förändras. När sedan veckor och månader gick utan tydligt uttalande om p-pillret och dess användning, blev både präster och lekfolk övertygade om att en förändring var nära förestående.

Under påven Paulus’ tystnad de här åren blev frågan som ett oläkt öppet sår och ännu mer en kontrovers när han till slut egentligen bara upprepade Kyrkans position.

Paulus sa att han behövde tid för att reflektera och rådgöra med experter. Så mycket tid drev emellertid på de orealistiska förväntningarna på förändringar i Kyrkans lära. Man började utgå från förändring. Paulus hade exemplet med företrädaren Pius XI:s Casti Connubii bara 30 år tidigare att följa upp. Om påven Johannes den 30 december 1960 (30-års jubiléet till Casti Connubii) eller Paulus VI den 31 december 1963 utgivit Humanae Vitae, hade kontroversen antagligen inte blivit så intensiv. Några hade reagerat negativt, men de troende hade inte påverkats att tro att saker och ting skulle förändras.

Dessutom har den Helige Fadern enligt min mening misslyckats med att framlägga ett starkt fall. Visserligen upprepar Humanae Vitae Kyrkans konstanta tradition i frågan om den artificiella födelsekontrollen och beskriver några vackra egenskaper i den äktenskapliga kärleken, den uppmanar förvisso biskopar, präster, forskare och gifta par att följa dess undervisning, men förlitar sig för lite på argumenten som återfinns i Skriften, i moraltraditionen och i kyrkofädernas undervisning.

Både Casti Connubii 1930 och påve S:t Johannes Paulus II:s Evangelium Vitae 1994 är eminenta modeller för solid och innehållsmässigt sett gedigen undervisning i livsfrågorna. Humanae Vitae som encyklika använder aldrig begreppen “ett inneboende ont” eller ”dödssynd” i diskussionen om grundfrågan. Man får snarare intryck av att det handlar om ”en policyförändring” och inte allvarlig undervisning i moralläran.

Påve S:t Paulus VI hade helt rätt i att upprepa Kyrkans lära i det här fallet. Men den tragiska förseningen, som är hans och hans efterträdares ansvar, bäddade för ett direkt avvisande av läran. Vad man upplevt under årtionden är, i många katolska kretsar, rena föraktet för denna heliga lära. Jag skriver denna uppsats med sorg men med övertygelsen att vi måste få den rätta historien klar för oss, om vi ska kunna lära oss av den.

Om vi blundar för dröjsmålet att under två påvar få undervisning om vad vi menar med födelsekontroll, tappar vi bort det främsta skälet för att läran förkastades, nämligen att man förväntade sig en förändring som aldrig skulle inträffa. Vi kan nu bara lära oss att studera historien och undervisa om den helt ärligt, hur svårt det än kan vara.

Fader Ray Atwood

Fader Ray Atwood är präst i stiftet Iowa (USA). Han arbetar i Heliga Hjärtas församling i Oelswein och i Den Obefläckade Avlelsens församling i Fairbank (USA). Han studerade vid Josephinum College i Columbus, Ohio, och prästvigdes 1994. Han är författare till Masters of Preaching and Precious in the Eyes of the Lord, del I och del II.

Till svenska i mars 2024, Göran Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här