Photo by Gayatri Malhotra on Unsplash

Dean Acheson, USA:s utrikesminister från 1949 till 1953, är begravd på Oak Hill Cemetery i Washington. När jag nyligen läste att Achesons tjugonde efterträdare, Antony Blinken, hade skickat ett telegram med undertiteln "Gender Identity Best Practices" till amerikanska diplomater runt om i världen, där han varnade för "skadliga, exkluderande budskap" som förmedlades genom användningen av termer som "mor/far", "son/dotter" och "make/hustru", blev jag frestad att besöka Oak Hill för att avgöra om utrikesminister Achesons jordiska kvarlevor snurrade i hans grav.

Acheson gav sina briljanta memoarer från år 1969 titeln Present at the Creation, (Närvarande vid skapelsen. Övers. anm.) vilket han verkligen var, eftersom initiativ där han spelade en nyckelroll, såsom Marshallplanen, Nato och det japanska fredsfördraget, blev den internationella säkerhetsarkitektur som låg till grund för kommunismens nederlag i det kalla kriget. Kan utrikesminister Blinken riffa på sin framstående föregångare och ge sina memoarer titeln Present at the Destruction? (Närvarande vid förstörelsen. Övers. anm.) Av vad, undrar du? Av vad Acheson och andra åstadkom.

Tänk på vad som var på gång i världen när Blinken skickade det där telegrammet. Krig rasade i Ukraina och Gaza. Latinamerika höll på att falla sönder politiskt och ekonomiskt, vilket bland annat resulterade i en aldrig tidigare skådad migrant- och flyktingkris vid USA:s södra gräns. Ryssland höll på att bygga ett rymdbaserat kärnvapen som skulle kunna eliminera USA:s satellitbaserade kommunikationsnätverk. Iranska ombud skapade förödelse i hela Mellanöstern och störde den viktiga internationella handeln i Röda havet. Kina fortsatte sina vapenskrammelförsök att skrämma Taiwan. Regeringskriserna i Afrika söder om Sahara var för många för att kunna räknas. USA:s president kunde inte hålla ordning på Mexikos och Egyptens presidenter. Den ledande republikanska presidentkandidaten informerade sina beundrande fans om att han skulle säga till Vladimir Putin att "göra vad [han] ville" för att Nato-allierade inte skulle spendera 2 procent av BNP på försvaret.

Och mitt i allt detta ansåg USA:s utrikesminister att det var viktigt att instruera sina diplomater att "förbli lyhörda för och stödja förändringar i pronomen" samtidigt som han ersatte det potentiellt stötande "mina damer och herrar" med "ni alla" eller "folk"?

Detta är inte bara nonsens; Det är farligt nonsens. Det är en distraktion från det verkliga diplomatiska arbetet. Det urholkar ytterligare USA:s trovärdighet i ögonen på Vladimir Putin, Xi Jinping och de apokalyptiska mullorna i Teheran, som mycket väl kan dra slutsatsen att en förmodad supermakt som är besatt av "flytande könsidentitet" inte kommer att utgöra ett hinder för deras aggressiva planer. Det sänder en signal om obotlig oseriöshet till resten av världen. Det kränker vad som ofta kallas "traditionella" nationer och kulturer, men som i själva verket är förvaringsplatser för sunt förnuft.

Ur den katolske analytikerns synvinkel, för vilken politiken alltid är underordnad kulturen, är detta vad som händer när det som forskare kallar "expressiv individualism" – självupptagenhet på steroider – tränger undan den bibliska synen på det mänskliga tillståndet: Att det finns sanningar inbyggda i världen och i oss, inklusive sanningen att vi är man och kvinna. distinkt men kompletterande, ordnad till gemenskap och fruktbarhet. Idéer har, som alltid, konsekvenser, och woke-kulturens (”woke-kultur”är en politisk term som uppstått i USA och beskriver en medvetenhet om frågor som rör jämlikhet mellan olika etniciteter och genus, samt social rättvisa, diskriminering och rasism. Översättarens anm.) desperat defekta idéer – kulten av den falska treenigheten Jag, Mig själv och Jag – har nu korrumperat den amerikanska diplomatin och äventyrat både vårt land och världen.

Som vanligt när det gäller lögner försöker den genusideologi som nu hemsöker utrikesdepartementet att tvinga sig på genom byråkratisk makt och personliga hot. Under Blinken har staten alltså förordnat en tredje könsmarkör på amerikanska pass för dem som inte "identifierar" sig som man eller kvinna; utnämnde USA:s första särskilda sändebud för att främja mänskliga rättigheter för homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera och intersexuella (HBTQI+) personer; och informerade utrikesdepartementets personal om att de som söker befordran måste "avancera" DEI (mångfald, jämlikhet och inkludering, som wokesters förstår de annars hedervärda termerna). Detta är inte riktigt den totalitära framtid som George Orwell beskrev som "ett stövelstamp i ett mänskligt ansikte – för alltid". Men det är ändå tvång i lögnens namn.

En vän med ett skarpt sinne för historia, som återvände från Rom till Washington via London förra månaden, mejlade mig skarpt från en lounge på Heathrow och sa att han kände det som om han var på väg från Sodom till Konstantinopels fall. Jag rådde honom att ta en drink till, inte minst för att "Rome" går att fixa. Men utrikesminister Blinkens telegram antyder att analogin mellan vårt amerikanska ögonblick och Konstantinopels fall inte är helt långsökt. Och den nya hösten kommer inte att hejdas av någon av två narcissistiska, äldre presidentkandidater som förkroppsligar, snarare än utmanar, den kultur av självupptagenhet som dödar Amerika och hindrar vår förmåga att hjälpa till att forma en bättre värld.

George Weigel

George Weigels kolumn "The Catholic Difference" är syndikerad av Denver Catholic, den officiella publikationen för ärkestiftet Denver.

George Weigel är Distinguished Senior Fellow vid Washington, D.C.'s Ethics and Public Policy Center, där han innehar William E. Simon-professuren i katolska studier.

Till svenska, februari 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här